Idag är det 3 veckor sedan Micke las in för akut operation av navelbråck. Sedan dess har detta varit my drink of choice. Konstant trött och i ett dåsigt jäspande tillstånd. Det har varit en reäl utmaning att klara av 2 så små barn helt själv. Hur klarar ensamstående mammor detta jämt. Jag ser ju i alla fall ett ljus i tunneln, om dock låååångt borta. Jag känner att kroppen tagit stryk av allt bärande på barn, barnvagnar, barnstolar, matkassar, tunga skräppåsar osv. Som tur är har jag en uderbar mamma som ställt upp trots att de har så mycket att göra själva med renovering av huset. Hur hade jag fixat att få hem mat annars? Det hade inte gått. Jag kan inte ta med mig två barnvagnsbarn och även få plats med mat - helt själv. Nu, när det gått 3 veckor, tycker jag att Micke faktiskt blivit så pass skaplig att läget inte är KRIS längre. Han var ju hur dålig som helst hela första 10 dagarna. Jätte ont verkligen. Då hade jag 3 grabbar att passa upp på eftersom han knappast kunde ta sig upp ur sängen. I alla fall inte utan hjälp. Det var jobbigt. Jag är inte så pass stark att jag egentligen kan stötta en 100 kg person upp ur en säng eller en fåtölj, men jag var ju tvungen. Ajjjj ajjj ajjj mina leder o min rygg. Just nu gör min svank så fruktansvärt ont att det gör mig lite illamående. Hoppas att Micke återkommer till sitt vanliga själv snart så att jag kan börja läka mig.
