William är kittlig

Varje dag upptäcker man något nytt med barnen. Det senaste är att William är kittlig. Jag har märkt det förut, men nu har han börjat skratta rakt ut när man killar honom, vilket han inte gjort tidigare. Då har han bara reagerat genom att krumbukta och le. Men ikväll när jag bytte till pjamas så smörjde jag in honom innan och när jag speciellt kom till halsen så skrattade han rakt ut kluckandes och det var hur gulligt som helst. William blir så glad av uppmärksamhet och riktigt njuter när han får jag&mamma stund. Det låter som om han aldrig får det, el i alla fall som om det sker sällan. Så är ju inte fallet. Men, med en två-åring med järn vilja i huset så är det ju en konstant balansgång mellan deras behov. Först kommer vikten el brådskan i behovet sen rättvisan sen...o mitt i den meningen somnade jag till. Dags för att ägna mitt behov lite tid....sova. God natt, beautiful world.

Febern slog till

I morse när vi vaknade hade Jonathan feber. Han var skollhet. Har inte kunnat ta tempern än då han är livrädd för stjärttermometern. Men så mycket vet jag om hur han känns normalt för att bedöma att den är hög. Han har drucki o ätit under dagen men sämre efter middagsluren som varade i 4 timmar i stället för 2. Han har fått panodil regelbundet men det har bara tagit toppen av febern. Inte mer. Vi ska införskaffa en infraröd no-touch termometer i morgon så att vi kan ha bättre koll på hans tillstånd. Stackars Jonah. Vi pratade just ikväll om hur dåligt man mår när ens barn är sjukt, o då är det i detta läge "bara" feber. Vi har goa bekanta vars kille är lika gammal som Jonathan. Han har ett handikapp som betytt många operationer och mycket ont. Svårt att förstå hur mycket de föräldrarna lidit för sitt barns skull. Mitt hjärta skulle nog gått sönder om det var mitt barn i den situationen. Varför ska barn behöva lida?

I säng före 22:00

Att lyckas komma i säng före kl tio på kvällen är en ren bedrift. Speciellt så här års har jag märkt. De ljusa kvällarna har bidragit till att Jonathan haft svårt att somna som tidigare kl 19. Det blir numera runt kl 20-20:30 o i värsta fall inte förrän vid 21. William somnar också runt den tiden. Då tycker man "åh vad skönt med lite tid för sig själv." Trots att man borde springa i sängs så gör man inte det, utan man sjunker ner i soffan ett tag för att varva ner. Man slänger ett öga på diskbänken som är full av disk och för en gång skull är man tacksam för att huset är så lyhört. Det innebär ju att jag faktiskt inte kan ta tag i skramlet eftersom jag då riskerar att väcka barnen. I alla fall använder jag den ursäkten för mig själv. För, om sanningen ska fram så hade jag inte orkat ta tag i disken i vilket fall. Ikväll somnade båda barnen vid 20:40. Vi gjorde lite äggröra o en var sin macka och slog oss ned i....ja, soffan, lagom till något bra skulle börja kl 21. Samma tanke formulerades samtidigt i våra hjärnor "naeh vet du va!" "vad sitter vi här för!?" "nu borstar vi tänderna o går o lägger oss". Vi var båda så trötta att vi stapplade mot badrummet och klockan var inte ens tio på kvällen. Nackdelen med att gå o lägga sig så snart efter att barnen somnat är att man inte fått någon vaken egentid innan cirkusen drar igång igen. Fördelen med att lägga sig så snabbt är ju givetvis att jag får mer sovandes egentid, vilket är ljuvligt. Och grädden på moset; jag får ju träffa mina barn igen "snabbare". God natt, beautiful world.

Kakoij

Det första Jonathan säger när han vaknar är traktor, eller snarare "kakoij", och det sista han säger innan han somnar är kakoij. Han är så ofantligt förtjust i traktorer att det just nu inte finns så mycket annat i hans hjärna. Det finns en mini grävmaskin vid lekparken som vi går o besöker så ofta vi kan. De håller på att gräva dränering för fotbollsplan. Det är därför den står där. Jonathan blir fulkomligt överlycklig över att få träffa traktorn och vinkar o ropar "heeej kakoij""he-ej". Att en sådan enkel sak kan göra en så liten kille så glad. Vi vuxna har mycket att lära av våra barns sätt att se världen och lära oss bli glada för de små sakerna i livet. Tänk vad glada vi jämt skulle vara då!

Tänka först tala sen....

Det slog mig här om dagen när vi var på besök hos bekanta att allt vi säger och gör absorberas av våra barn som om de vore svampar. Våra barn blir små minikopior av vårt omedvetna "jag". Vad viktigt det är att jag som förälder tar ansvar för varje stund jag är runt mina små för att konstant påverka dem positivt. Det är ju helt enkelt min roll som förälder och vuxen och samtidigt min största utmaning. Så lätt det kan vara att ge efter för en sådan sak som tex trötthet, bära känslorna på utsidan och därmed dra ner hel min omgivning. Eftersom jag i princip har mina barn omkring mig hela tiden så har de första parkett till mitt uppförande, mina ordval och mitt tonval. Vad vill jag ladda mina små grabbars oförstörda hård-diskar med? De 10-tusentals beslut jag tar varje dag observeras, laddas upp och sparas hos mina 2 små svampar. Jag kan bara hoppas och önska att majoriteten av de beslut jag fattar kommer hjälpa och vägleda mina barn på rätt väg genom livets alla överraskningar.

2 bajsolyckor på 2 dagar

Igår morse, precis efter att jag ammat färdigt William, så kom Jonathan fram till oss i soffan och klappade konstigt med händerna. Jag kände hur den starka doften av bajs spred sig i rummen och upptäcker till min förfäran att Jonah har bajs över hela händerna. Han var precis i språng att åtgärda den kletiga situationen själv och sträckte sig mot soffan när jag i sista sekund fick tag på honom och sprang ut till badrummen med sonen under armen. Jag satte upp honom i knät, höll stadigt i de små armarna för att undvika nedkladdning och tog på vattnet. I samma sekund hör jag ett oroväckande bonk från vardagsrummet och sen ett illvrål från William. Ett sån't förtvivlat gallskrik som man någonsin kan tänka sig fyllde hela huset och när jag tittade ut från badrummet mot vardagsrummet ser jag William ligga på golvet. Oh nej, jag hade i all panikhast lagt ned lilla William på divanen och helt glömt att han i dagarna precis börjat komma underfund med hur man rullar från rygg till mage. Han hade på bara några sekunder lyckats rulla av divanen och slagit i golvet med ett pang. Jag släpper ifrån mig Jonathan, fortfarande bajsig om händerna, springer fram till William och plockar upp det storgråtandes barnet i min famn. Springer tillbaka till Jonathan, som tittar med stora ögon på sin mamma och storgråtandes lillebror, och får tag i hans arm. Där står jag med en nedbajsad och kladdig 2 årig i ena handen och en stortjutandes 3-månaders i andra armen och undrar VAD GÖR JAG? William skriker så högt att Jonathan också börjar gråta. Nu har jag två stortjutandes barn i mina armar. Det här reder jag inte ut själv tänker jag och börjar ropa på Maken som ligger på övervåningen och sover efter ett långt arbetspass dagen innan. Han kommer nerstormandes storögd och förvirrad. Jag ropar över allt vråltjut att det hänt en olycka och att han måste tvätta av Jonathans händer från allt bajs. Han tar hand om den kletiga situationen och jag försöker lugna William och utvärdera om han tagit någon skada från fallet av divanen. När allt väl lugnat ner sig så ringer jag 1177 och diskuterar läget. De rekommenderade att jag skulle åka upp till akuten för att få en bedöming av Williams skalle eftersom han är så liten. Vi gjorde så och tur nog konstaterades det att han var helt ok. Pust. Kan ju inte låta bli att klandra sig själv att han slog sig. Det var ju mitt beslut att lägga honom där i stället för på golvet. Och vad som är värst i situationen är att jag inte ens kommer ihåg att jag la honom där. Det gick så snabbt. Tänk hur illa det hade kunnat gå. Hur lär man sig som mamma att agera rätt rent instinktivt?

Idag hade Jonathan ingen ro att somna vid lunch. Han for som en duracellkanin och vråltjöt efter traktorn. Denna besatthet av traktorer har hållt i sig sen sprängningen. Han leker sprängare och traktor hela dagarna pip pip pip pip boooooom piiiiiiiiiiiiiip. Hur som helst, efter att det hade gått ett par timmar, fram och åter från sängen, så gav jag upp. Upp o lek igen. Efter mycket spring med en bil fram och tillbaka i hallen var ungen helt genomsvett och jag frågade om han ville bada. "babe" vrålade Jonathan glatt, öppnade dörren till badrummen och började arrangera fram badkaret in till dushen. Vi fixade ett bubbelbad och Jonathan tjatade förjust "bubbe bubbe bubbe" under tiden vattnet skummar upp en massa bubblor i badkaret. När det var färigt skuttade han i och började plaska och dricka bubblor. Jag satte mig som vanligt på toalettstolen och höll vakt, när lilla killen helt plötsligt lutar sig framåt i badkaret och blir ansträngd och röd i ansiktet. Oh nej, tänker jag. Behöver du bajsa, Jonathan, frågade jag. Jaaaaoooh, svarade Jonah. Ska du bajsa på pottan? Jaaaoooh. Precis i detta skede var Micke i hallen och jag bad honom att fort hämt pottan. Pottan anlände, men för sent. Ungen hade redan bajsat färdigt - i badet, och var på väg att börja leka med en liten kula som låg där bland bubblorna och guppade. Det är för sent sa jag, han har redan bajat. Jag tog en bit toapapper och skulle plocka upp den lilla guppande kulan... när jag till min förskräckelse skymtade något betydligt större i botten på baljan. Åh nej, han är lös i magen ropade jag och plockade snabbt upp barnet med en handduk omvirad runt hans stinkande kropp. Åh nej, inte en bajshistoria till. Hjälp, ropade jag och maken kom stormandes ytterligare än en gång. Han drog bort det bajsfyllda badkaret från dushen och fullt påklädd klev jag in i dushen med den dushrädda Jonathan stom vilt stretade emot och gapade för full hals. Jag blockerade utgången och satte på dushen. Tvålade in hela sonen som upptäckt att det trots allt inte var så dumt att dusha, speciellt inte när mamma också dushade - med kläderna på. Det slutade med att mamma fick decificera hela badrummet, medans pappa tog med sonen för en välbehövd tupplur. Hur det kommer gå med läggdags ikväll återstå att se eftersom hela den här dagen blivit upp och ned.

Växer så det knakar

Idag var det dags för vaccination av William samt mäta och väga. Resultatet = 7620 gram och 66 cm lång. Han är 3 månader och 2 veckor. Vaccinationen gick jättebra. Han blev lite ledsen, men tröstades blixtsnabbt av kramen och vyshandet. Därefter åkte vi en sväng ut till moster IA för att gratulera på födelsedagen. Oanmäld och utan present. Wille sov i princip hela tiden - trött efter dagens prövning. Vi begav oss hem lagom tills att Jonathan vaknade upp från sin lunchlur.

Stark kille med stort leende

William har mer och mer börjat vilja sitta upp och drar sig gärna till stående med hjälp av mamma. När han lyckas komma på benen blir han jätteglad och brister ut i ett stort leende och så kör han med tungan runt hela munnen. Nacken är jättestadig, vilket han dock varit från början. Känns som om han är väldigt tidig just med det fysiska. Svarsleendet har övergått mer och mer till ett jag tar initiativ-leende. I natt när jag hade ammat honom (kl 01) och efteråt la tillbaka honom i sin säng så spräck han upp i ett ovärderligt stort smil och började därefter prata och gurgla. Han tystnade efter några sekunder då han somnade mitt i ett goo-goo-gaa-gaa.