Glädjas av nuet

Vem man än är, hur mycket pengar man än har, hur känd man än är, vilket yrke man än har, och vad man än gör så kan man inte förhindra det. Det händer vare sig jag vill eller inte. Jag tycker det är svårt att greppa och fullkomligt omöjligt att förstå sig på. Det jag pratar om är tid. Tiden går, livet passerar, vi blir äldre och våra barn växer upp. Oundvikligt. Så är det bara. Om vi har tur.
I söndags var vi på 16-års kalas för min kusindotter Linnéa. Jag bodde utomlands när hon föddes och träffade henne första gången för hon var 6 år gammal. Nu är hon 16. Igår fick jag se en bild på Linnéa som 1-dags bebis och det var då det slog mig "åh nej, mina barn är snart tonåringar!" "jag vill inte!" "stopp, stanna, vänta!". Men hur mycket jag än protesterar så händer det ändå varje dag. De blir äldre. Jag blir äldre.
Jag längtar efter att få se nästa fas i mina söner utveckling, och samtidigt vill jag inte att de ska växa upp. Ta William tex; idag med sina dryga 5 månader och den gulligaste Lilla pussgurka man kan tänka sig som fullkomligt spricker upp av glädje så fort man bara tittar på honom; i morgon 15 år, målbrottet, moppe, tjejer, alkohol.... "åh nej, stopp, stanna, vänta, jag vill inte". Vi har så mycket att lära dem innan dess.
Så, jag går tillbaka till idag, tar en dag i taget, och framför allt: glädjs av nuet. Och på tal om nuet så är det i skrivande stund mitt i natten. Hög tid att sova med andra ord för snart är det dags att amma igen - vilket jag ska se till att glädjas av.

Hur låg tid ska det behöva ta?

Att ta sig hemifrån med två så små grabbar är ett helt företag. Det tar en så otroligt lång tid från det att man börjar tills dess att man sitter i bilen att det krävs en uppsjö av tålamod.

Idag hade vi som plan att åka över och säga hej till Micke som var ute på kontoret. Jonathan älskar att vara där med sin bobbycar. Han kör som en tok i de långa korridorerna. Vi började att styra vid 16 snåret och var inte på plats förrän vid 19 tiden. Då är att tillägga att det bara tar en kvart att åka dit. Vad kan ta sån tid kan man undra?! När jag såhär en dag senare ser tillbaka på tidsåtgången så är det så jag själv till och med har svårt att tro hur 3 timmar kan försvinna på så vis.

- Det började med att Jonathan skulle äta. Där hade vi 30 minuter.
- Sen bytte vi blöjan (5 min).
- Därefter var det dags för wille att ammas (20 m).
- Med nöjda och belåtna barn så tänkte jag att nu är det ett bra tillfälle att dusha av sig lite snabbt. Med Wille i sin sitter placerad inne i badrummet så dushade jag med öppen dörr så att jag kunde höra vad Jonah styrde med och ifall jag behövde snabbt ta mig till honomn. Jag hade satt honom i tvsoffan framför Dora, men eftersom jag aldrig kan räkna med att han sitter kvar så fick det bli en öppen-dörr-i-30sekunder-dush.
- När snabbdushen väl var klar gjorde jag mig i ordning (15 min) och under tiden passade Wille på att fylla sin blöja.
- Givetvis hade han bajsat igenom, så det blev en Wille-stortvätt och byte av alla kläder. (25 min)

Wille är en riktig buse på skötbordet och inte det minsta hjälpsam vad gäller att få av och få på kläder eller för den delen få på en blöja. Det kan kräva ett antal försök att få blöjan på plats eftersom han inte ligger stilla en sekund. Den här gången dock fick jag springa fram och åter för att kolla på Jonathan som ställde till med massa bus medan jag försökte byta. Bus så som att han lekte grävskopa mellan vällingen och gröten. Med andra ord, tagit sig in i skåpet med barnmat och skopade från vällingpåsen till grötpåsen spillde pulver överall. Han avslöjade sig själv genom att han blev sugen på en burk med skogsbär och kom springande med den till mig i skötrummet, med grötpulver över hela tröjan och bärburken. Hur håller man koll på en 2 åring som busar samtidigt som man byter blöja på sin 5 månaders som inte ligger still på skötbordet??? Knäck den om du kan. Det är en sak om han "bara" står och leker grävskopa bland gröten, men i det här fallet passade han även på att ta sig in till tv och sterio-utrustningen. Han är smart vår son och när han vet att vi inte har koll så är han in-brytarkunen, förbi barnstaket och allt. Hur gör jag sen när Wille reser sig? Vilket bara är en tidsfråga. Då kan jag inte lämna honom ens på vårt skötbord me de höga väggarna. Jag får väl låsa in oss alla tre i skötrummet så Jonah inte kan busa....

Nu måste jag ta ett avbrott i skrivandet och byta blöja på en Jonah som ligger under köksbordet och bajar så det stinker i hela köket. När buset börjar ta vid efter stånk-o-stön så vet man att det är dags att ta en färd ut till skötbordet. Han gillar inte att byta blöja så det är alltid en kamp att få dit honom.... jag återkommer...

....just nu sitter min ombytta son på en stol på andra sidan köksbordet och bläddrar i en katalog med bilfäljar och säger "wow, titta däcke e dä" "wow"

Åter till min redogörelse:

-När väl Wille var bytt så kom jag på att jag själv inte hade ätit något sen.... ja, vem vet när!? Så, med ett tomt kylskåp på snabbfixade grejer så fick det bli en fruktsmoothie och en smörgås. (15 min)
- Då kom givetvis Jonathan på att han också var hungrig och ville ha mellis, så vi satte oss på golvet och hade picknick med mellis åt Jonathan. (15 min)
- Då passar Wille på att fylla blöjan igen, och samtidigt ringer Micke och undrar hur det går... Jaa, vad säger man. Ah det går kanonbra! Vi har världens flyt här hemma och det rullar på som aldrig förr... [ironi].

Med Wille bytt så var det dags för att byta på Jonathan igen och sätta på honom långbrallor i stället för shorts. Det hade ju hunnit bli kallare ute såhär dags än vad det var kl 16 när vi påbörjat vårt ge-oss-iväg styr. Sen var det bara att ta tag i det ryggknäckande jobbet med att packa in oss alla och en överpackad babyväska i bilen och åkte ÄNTILIGEN mot kontoret.

Jag kommer ihåg när jag för läääänge sedan satt där på jobbet med en enkät och försökte redogöra för min tid och vilka uppgifter jag lagt tiden på. Jag vet att jag undrade hur så få uppgifter kunde tagit så lång tid, och då är jag ändå skapligt effektiv. Tiden liksom bara försvann. Jag har kommit underfund med att de är de små sakerna mellan uppgifterna som stjäl tiden. Små svarta tidshål som man inte märker eller ser, fyllt med saker som måste göras i syfte att tillslut nå sitt mål. Hitta matchande strumpor, sätta upp håret, dricka vatten, leta fram bilnyckeln, jaga Jonathan 5 varv runt köksön för att på på honom skorna, trösta Wille som är arg, kissa, hitta mina egna skor som Jonah tagit en av och lagt i köket, låsa dörren, gå tillbaka in och hämta Jonathans vatten, låsa dörren, gå tillbaka in och hämta Willes napp, låsa dörren, försöka koppla på blåtanden, stanna på vägen vi varje grävskopa vi ser då sonen ropar Gäkoka, Gäkoka, Gäkoka och blir jätteledsen när mamma försöker köra förbi...

Ny förmåga = ny erfarenhet

Idag har familjen varit en runda till Ikea. Det var några saker vi hade på inköpslistan till kontoret. För sakens skull gjorde vi det till en familjeutflykt. Jag tog med Jonathans nya pipmugg som han och Wille fick av kusinerna på dop/kalaset för ett par veckor sen. Han har tidigare vägrat allt vad pipmuggar heter och bara velat dricka från sin flaska. Men, i bilen på väg till Ikea kom han underfund med hur han öppnar och stänger pipen på muggen, vilket gjorde det hela väldigt skojigt. Han öppnade, drack, stängde, öppnade, drack, stängde och så fortsatte det hela vägen till Ikea. Hälften av vattnet hade han visserligen hällt ut mellan benen i ett av oss obevakat ögonblick, så när bilturen var klar så fick jag byta både hans blöja o brallor. Den andra hälften hade han pinkat ut när Ikeaturen väl var klar, så då var det bara att byta blöja och brallor igen. Tydligen funkar nr6 blöja inte alls längre. Tur i oturen hade jag plockat med ett par extrabrallor till Wille som Jonathan fortfarande kan ha i midjan. Det är klart, lite korta blev de visserligen, men vad gjorde det. Torr blev han i alla fall. När vi kom hem hade han pinkat igenom - igen. För övrigt använder vi nr 7 blöjor men jag hade missat att uppdatera blöjväskan.

När vi åkte hem dock, för att backa bandet, körde vi genom McDrive och köpte en var sin milkshake. Där och då lyckades Jonathan dricka ur sugrör för första gången och därför också smaka milkshake för första gången. En lyckad utflykt med andra ord med några roliga små mini-mil-stolpar för Jonah.

Mindre lyckat blev det dock när vi kom hem, vilket var på tok för sent och långt efter barnens läggtid. Båda sönerna lyckades givetvis bryta ihop samtidigt och stortjöt båda två i kanon. Inte bara "åh jag gråter visst lite"-tjut utan "jag är riktigt ledsen så jag tar i från tårna o blir blå i nyllet"-tjut. Det kan de göra: bryta ihop samtidigt, men inte somna och sova samtidigt. Så, jag passade på å bryta ihop lite jag också och skällde ut mannen som inte gjorde saker o ting enligt min agenda och strategi för att få dem i säng så snabbt och smidigt som möjligt....enligt mitt tycke. Jaa, vad säger man om sig själv i sådana situationer? "Hej, jag är en utpumpad två-barns mamma med nerverna utanpå. Trevligt att få skälla på dig". [Självironi]

Det här var tredje kvällen på rad som vi hade haft som tanke att titta på den där filmen vi hyrde för en vecka sen och som ska tillbaks i morgon. ...För trötta båda två. Måste sova....

Dop och 2 års kalas

Igår döpte vi William. Vilken underbar dag det var. När vi ändå skulle ha dop passade vi även på att fira Jonathan som fyllde två den 15e.

Dagen började med att jag försov mig. William har haft för ovana de senaste nätterna att vakna en sisådär 20 över 4 och inte vilja somna om på ca 1 tim, vilket han troget gjorde även natten till dopdagen. Då ska jag också tillägga att jag varit uppe till 1 på natten med mitt kak-bak. Måste ju ha hembakat på dopkaffe och kalaset. Micke tyckte givetvis att vi skulle köpa kakor, men halva nöjet med att ha kalas är ju att få bjuda på lite hembakade kakor. Eller lite, ja sisådär en 250 kakor för lite drygt 30 personer. Jag kanske tog i i överkant!? Det blev en del kakor över om man säger så. Men, så lägligt att kunna glädja mina trogna städare efter festen med ett var sitt kakfat med sig hem :-) Kunde ju inte blivit bättre.

Hur som helst, jag försov mig lite pga att jag gick o la mig för sent och att William höll mig vaken halva natten. Så, när jag väl kom upp halv 9 så blev det lite brådis. Jag tenderar att bli lite 4-kantig och kör gärna med Micke lite när jag har ett schema att följa. Måste ju hinna allt som skulle hinnas innan dopet började kl 16.

Det spöregnade när vi packade bilen med allt vi skulle ha med plus oss själva. Vi kom ut till festgården vid strax efter 10 och då började det spricka upp. Bosse o Bitte mötte oss där och så drog vi igång att ställa i ordning med långbord, ballonger, cerpentiner, kakfat, smörgåstårtor, kaffe, läsk, partyfavours till barnen som skulle komma och sist men inte minst - barnens lekhörna. Micke hittade en skatt av leksaker, kuddar, mattor på undervåningen och gjorde en riktig myspys lekhörna med även de saker vi hade tagit med som tält, tunnel, bilar, bobbycars osv. Det blev kanon och Jonathan som redan körde omkring i hela rummet på sin bobbycar som en tok tyckte det var jättekul och ville inte åka hem. Men, jag var tvungen att få honom i säng vid 12 för att han skulle hinna sova något innan dopet. Hem kom vi och Jonah somnade vid kvart i 13.

Sen kom piskan fram och jag manade på maken att lägga på en rem. Men, tidsoptimist som han är fångade han snabbt in min piska och gjorde saker i sin egen takt i alla fall. Vi kom till kyrkan en kvart efter den tid jag hade haft som måltid. Dock en kvart innan dopet skulle börja. När kl väl var 16 så fattades det fortfarande 6 gäster. Vi väntade in 4 och de andra två stod utanför och väntade in oss när dopet väl var klart och vi alla kom ut. Ja-a vad säger man om det. Det hör till saken att mannen i det sällskapet ringde mig kl 15:40 och frågade om vi hade räknat med dem för i så fall skulle han hoppa in i duschen då. Ja, sa jag, ni har ju tackat ja på inbjudan så självklart är ni inräknade. Men, eftersom kl är 20 i så får du nog lägga på en rem för det tar er 20 min från stan ut till kyrkan....

Dopet blev jättefint och hellyckat. Micke höll William under dopakten och William tittade bara förundrat omkring, helt oberörd av vattnet och allt messande runtomkring. Vi turades om att hålla, då vårt lilla hjärta väger ca 8 1/2 kg. Micke var redan varm som det var och med en dryg 8 kg hantel i famen så rann svetten. Jonathan satt hos farmor och farfar och tittade på mig och sa "hej mamma" "bebbe" "hej mamma".  Han visade tydligt att han ville komma fram och jag nickade att det var ok. Han kom fram och tog min hand... i 3 sekunder, och sprang sedan tillbaka till farmor :-)

Vi åkte i karavan över småvägar till gården. Solen sken och det var glädje och kalasstämning i luften. När vi väl kom fram så inleddes kalaset med en krossad ruta och fram kom dammsugare och mopp. Fönstret hade bokstavligen fallit sönder och nästan skurit upp handlederna på Micke när han försökte öppna det. Tack o lov hände inget otrevligt.

Sen drog det igång. Barnen sprang och åkte småbilar överallt och massor tjo&tjim. Som värdar för kalaset så hann vi inte prata många ord med gästerna, men det kändes som att alla hade trevligt. Jonathan framförallt hade jättekul och lekte som aldrig förr. Han älskade smörgåstårtan men ville snabbt tillbaka till bilarna i lekhörnan. Det var första gången vi släppt honom så mycket på egen hand och han skötte sig exemplariskt. Så underbart att se den harmoniska lilla person som han är komma fram bland så många andra barn som lekte och skojade. Tänk att han är min! Den lilla gåvan. Min Pojke.

Gästerna stannade i flera timmar och när väl sista gästen gått så kom städpatrullen fram. Mormor och Farmor tog tag i disken och köket. Jag plockade i ordning på kakor, dryck, tårtor etc. Morfar och Farfar tog tag i att ställa i ordning bord och dammsuga. Micke tog undan bord, stolar, lekhörnan, packade in presenter och skötte det övergripande. Jonathan åkte bobbycar som en tok och lekte med sina kusiner Emma och Johan. Vid 20 snåret tog jag barnen och åkte hem för att få dem i säng. Jonathan var helt genomsvettig från all lek och spring med kusinerna att han fick ställa sig i duschen innan vi åt kvällsgröt, borstade tänderna och sen i säng. Han slocknade på 5 röda. Lika så William.

Vi är så tacksamma för alla de som kom och uppvaktade våra barn: Mamma, pappa, Håkan, Anne, Johan, Emma, Bosse, Bitte, Marie, Lotta&Linnea, Crösa&Tommy, Karin&Ola&Elvira&Alfred, Nina&Peter&Emelie, Jessica&Johan&Stella, Johan&Carin.

I säng före 22:00

Att lyckas komma i säng före kl tio på kvällen är en ren bedrift. Speciellt så här års har jag märkt. De ljusa kvällarna har bidragit till att Jonathan haft svårt att somna som tidigare kl 19. Det blir numera runt kl 20-20:30 o i värsta fall inte förrän vid 21. William somnar också runt den tiden. Då tycker man "åh vad skönt med lite tid för sig själv." Trots att man borde springa i sängs så gör man inte det, utan man sjunker ner i soffan ett tag för att varva ner. Man slänger ett öga på diskbänken som är full av disk och för en gång skull är man tacksam för att huset är så lyhört. Det innebär ju att jag faktiskt inte kan ta tag i skramlet eftersom jag då riskerar att väcka barnen. I alla fall använder jag den ursäkten för mig själv. För, om sanningen ska fram så hade jag inte orkat ta tag i disken i vilket fall. Ikväll somnade båda barnen vid 20:40. Vi gjorde lite äggröra o en var sin macka och slog oss ned i....ja, soffan, lagom till något bra skulle börja kl 21. Samma tanke formulerades samtidigt i våra hjärnor "naeh vet du va!" "vad sitter vi här för!?" "nu borstar vi tänderna o går o lägger oss". Vi var båda så trötta att vi stapplade mot badrummet och klockan var inte ens tio på kvällen. Nackdelen med att gå o lägga sig så snart efter att barnen somnat är att man inte fått någon vaken egentid innan cirkusen drar igång igen. Fördelen med att lägga sig så snabbt är ju givetvis att jag får mer sovandes egentid, vilket är ljuvligt. Och grädden på moset; jag får ju träffa mina barn igen "snabbare". God natt, beautiful world.