Tragiskt livsöde

Igår fick vi reda på att killen som jobbat här på garagebygget som pappläggare fick besked i torsdags att hans fru inte har många månader kvar i livet pga bröstcanser. Han är i tidiga 30 och hon lika ung.  De har 2 små barn. Jag känner dem inte och ändå så lider jag med dem något så fruktansvärt.  Tänk att få ett sådant besked. Hur skulle man orka att göra det bästa av dagarna som va kvar? Hur skulle man orka le och hitta glädje in i det sista? Mina tankar snurrar och jag känner mig illamående av den sorg jag känner för den lilla familjen. Vilken hopplöshet att få ett sådant besked. Jag har alltid blivit påverkad av livsöden men det här har verkligen gripit tag i mitt inre. Vetskapen om att vi alla går evigheten till mötes och att det är oundvikligt är en sak som är svår att greppa i sig självt, men när en så ung familj blir drabbad av cancer och måste möta den erfarenheten så tidigt i livet med två små barn involverade dessutom, ja då kommer det så nära inpå ens eget liv. Tungt. Mycket tungt. Hjälp mig snälla att be för dem och deras anhöriga. Det känns som om det är det minsta jag kan göra för dem... be och värva bönesupport. Jag vet inte ens vad de heter,  men Gud Allsmäktig vet.