Världens bästa pappa

Mina grabbar har världens bästa pappa! Från det att pojkarna var precis nyfödda har Micke haft en dialog med dem. Hur menar jag då kan man ju undra? Ja, han pratar med dem om allt möjligt. Inte bara "gogoogaga" bebisprat utan som idag tex när Jonathan satt hos Micke i fåtöljen och hade OS mys framför hästhoppningen som visades på tv:n. Jag hörde hur Micke berättade för Jonathan om det som hände på tv:n, pekade, kommenterade och ställde frågor. Han fick något svar här och var från Jonah, och så fortsätter dialogen. Fram och tillbaka. Man märkte tydligt att Jonathan lyssnade uppmärksamt och trivdes i situationen.

För mig är det något alldeles unikt att se en far prata med sina så små barn sådär i långa mysiga konversationer. Både far och son så fullt engagerade i dialogen. Inget konstigt, tillgjort eller krystat bara fullkomligt naturligt. Precis samma sak skulle Micke kunnat göra med William 6 månader. Williams svar skulle ju naturligtvis varit just "googogaga", men Mickes del av konversationen skulle varit densamma.

Jonathan tycktes gilla hästhoppning. När han hade tröttnat på att sitta och mysa med sin pappa så gick han fram till tv:n och hjälpte hästarna: "oh hej, tiiiittta, ohhh hopp, tiiiitaaa kacki, oh hopp". Vi kunde inte hålla oss för skratt. Det var så äkta och genuint. Mycke bättre än så kan OS inte bli.

 

Dags för tandborsten

Nu när Williams små risgryn till tänder börjat komma upp ur tandköttet är det dags för tandborsten att plockas fram. Ikväll efter badet så blev det premiär. Till skillnad mot storebror som inte alls uppskattar att borsta tänderna så gapade William stort och tog tacksamt emot lite tandköttsmassage. Det är klart, det kliar ju nu när tänderna tränger igenom. Med en pytte liten gnutta tandkräm på hans nya fina vita tandborste så gurglade han glatt när mamma borstade hans tänder. Bra gjort lilleman. Det var den första av alla ca 65 000 gånger som dina tänder ska borstas.

Tagen på bar gärning

2 års bus är något man bara får räkna med om man har ett nyfiket barn. Den sekund man inte är uppmärksam så får man som förälder skylla sig själv. Lämnar man kryddorna på bordet efter en smarrig italiensk måltid så är det bara ren tur om kryddorna står kvar när man väl kommer på att de ska ställas in i skåpet igen. 

Även att städa upp efter sig själv var rolig tyckte Jonathan som passade på att bli en grävskopa i vitlöksberget. När Jonathan väl ansåg att det var färdigstädatstädat så försvann han tyst under tiden mamma plockade fram dammsugaren. En tyst Jonathan håller alltid på med något fuffens, det har vi lärt oss. Det är klart, det fanns ju fler kryddor att upptäcka, och det kunde ju inte han rå för.

När är tillräckligt tillräckligt?

Är det vi som svenskar eller är det i-lands människor rent generellt som tycks vara en gnutta missnöjda oavsett omständigheterna? Vi får löneökning, men inte tillräckligt mycket. Vi har semester, men inte tillräckligt länge. Vi har helger mitt i veckan, men inte tillräckligt många. Vi unnar oss livets goda, men inte tillräckligt ofta. Vi kan skaffa oss massor med tillgångar, men inte tillräckligt.

Än mer kan man fråga sig om vädret någonsin är tillräckligt? Det kan vi inte påverka och ändå duger det aldrig åt oss. Vi är aldrig nöjda med det vi får. Vi som har allt gnäller om allt. Som bortskämda ungar värdesätter vi mycket alldeles för lite.

Griniga gamla gubbar på cykel måste kommentera surt och slänga ur sig ohyfs för att de tvingas dela gångbanan med en barnfamilj och deras barnvagn. Tänk vad svårt det måste vara för en sån surgubbe att använda cykelstyret. Är det för mycket begärt att önska lite civilvett och hyfs från våra i-lands medmänniskor? Är inte lyxen att kunna njuta av en cykeltur i det fina vädret tillräckligt?

Kanske är det så att vi inte kan vara riktigt glada just på grund av att vi har allt. Ohyfs, grinighet och att titta snett på andra tillhör kanske den där svenska jantelagsattityden? I jantelagen blir man provocerad av allt det som andra har och vi vill alltid ha mer. Av vad spelar ingen roll, bara det är mer. Grannen bygger om och har råd med en ny husvagn. Det är vårt frikort att snacka skit om dem och göra oss osams. Det vore ju synd att glädjas åt deras vägar. Sån't pysslar vi inte med i vårt ilands samhälle Sverige. Vi kan däremot försöka sabba lite för dem, göra en burn-out jämte deras bil i förhoppning om att det skvätter lite grus på lacken. Det är vad vi pysslar med i vårt jantelagssamhälle. [läses med ironi självfallet]

När ska vi börja bli tacksamma för det vi har och inte alltid vilja ha mer? Kanske måste vi som "Job" förlora allt innan vi kan börja inse att tillräckligt faktiskt var mer än tillräckligt.   

Sommarutflykt

Sommaren är härlig! Har man tur så lyckas man pricka in en utflykt till en äkta pitoresk sommarstad på en dag som just denna. Varma vindar, semesterstämning, myllrande människor, sandaler, glass, sol, båtar och ryggskott. Ja för vad vore väl en perfekt dag som denna utan en gnutta ryggskott? Alldeles för bra, och det vore ju synd. Man är ju trots allt svensk och då ska ju allt serveras med motta. Lagom helt enkelt. En perfekt dag utan ryggskott är ju bara perfekt helt enkelt och det är ju allt annat än lagom. Tack och lov för svärföräldrar som snabbt trollade fram panodil och räddade dagen.

Idag var första gången vi inte planerat dagen utefter Jonathans middaslur. Vi packade in oss i bilen och stack iväg på utflykt utan att han hunnit sovit midda'. Han var jättetrött i bilen på vägen till vår utflyktsort men kunde inte somna. I sället sjöng vi "en kulen nattnattnatt...." Jonathan har börjat komplettera med orden där vi gör uppehåll i sången, tex vi sjunger "En kulen...", Jonathan fortsätter "...natt natt" osv. En rolig lek och vi är som vanligt förundrade över hur mycket han snappat upp. Tugga fot är tydligen också en rolig aktivitet när det inte finns annat att pyssla med på bilfärden. Får nog ta och införskaffa en portable dvdspelare till barnen inför nästa resa.

Jonathan somnade till slut kl fem som först och sov i vagnen en timma tillsammans med William under tiden vi spatserade runt i den härliga lilla hamnstaden. När han väl vaknade var det jättekul att promenera omkring med full uppmärksamhet från så många. Ena stunden skulle han räkna trappsteg och höll farmor i handen. Andra stunden skulle det kastas sten i vattnet med farfar och busa med faster som han numera

kallar Sisa. 

William, trots sina ringa 6 månader i morgon, hänger med så snällt. Roligast är det att få vara uppe i någons famn så att man inte missar något spännande.

I bilen hem sa Micke: "Att sticka iväg på utflykt med 2 små barn så här är inte bara dubbelt så jobbigt som att bara vara 2 vuxna, det är fyra, fem gånger så jobbigt. Men, det är också fyra, fem gånger så härligt". Tänk vad mycket man styr innan man väl kommer iväg. Och lika mycket styr är det när man väl ska hem igen. Det är ett helt företag att få in allt och alla i bilen trots att vi bara är fyra personer. Men att få uppleva en sommarutflykt tillsammans med sina barn är något alldeles speciellt. Jag kommer knappast ihåg hur det var innan då det här mer än överspeglar allt annat man tidigare upplevt utan barn.

Musikaliskt intresse

Det har blivit tydligt för oss att Jonathan uppskattar musik och även har ett musikaliskt öra. Han kan spendera lång tid framför en konsert dvd tillsammans med mamma och pappa. Favoriten är först och främst Pink, med Ave Mary-a. Vilken han för övrigt gärna sjunger på både nu och då, men på sitt eget vis Aaaaeeehhhh iiiiiiiiaaaaaa, efterföljt av en applåd för sig själv. Förutom "här kommer Diego" och bamses visa, så har nu Michael Jackson visat sig vara bland favorit toppen. Han satt länge och väl framför konsert/film dvdn This Is It tillsammans med övriga familjemedlemmar.

Ikväll passade vi på att bege oss ut en sväng på stan. Ett stort Svenskt band spelade mitt inne i city och trots att vi inte hade några biljetter in i själva spelområdet så tänkte vi gå en runda i den ljumma sommarkvällen. Kanske skulle vi höra lite i alla fall. Vi råkade hitta en passade plats att stanna till. Det var en bit ifrån men det gick utmärkt bra att ändå få njuta av den rockiga musiken och flashiga showen. Det här var den första livekonserten Jonathan fått uppleva och han njöt verkligen av underhållningen säkert förankrad uppe på pappas axlar. Vi stannade halva konserten, sen var det dags att få våra små guldklimpar i säng. William sov så gott i vagnen under tiden att det inte var några problem att vara kvar så länge. Eftersom vi stod en bit ifrån, bland minst ett hundratal andra fri-biljetts människor som hade strömmat till, så var ljudvolymen också ok för så små öron.

Micke och jag var båda förvånade över mängden ansamlade människor som medvetet var placerade på gratisavstånd med stolar, bord, snacks och diverse sprit. "Tänk vad biljettpengar de går miste om med tanke på att de tar 450 kr per biljett", sa Micke. "Ja, tänk också så många människor som de egentligen borde betala skadestånd till", sa jag. "De som bor här tycker nog det är lagom kul". Tanken slog mig att hade jag bott där så hade jag nog varit hur irriterad som helst över intrånget av det dunka-dunkat rakt in i mitt hem när jag försökte natta småttingarna. Förmodligen en typisk mamma-tanke. Musiken ekade och studsade mellan byggnaderna och skapade på vissa platser ett riktigt oljud. Stackars boende. Vem hade frågat dem om lov? Allt annat i sverige handlar om att få lov för än det ena än det andra. Självklart hade detta speleri också kommit med ett lov från en myndighet någonstans och säkert en stor summa pengar för att få det lovet. Men borde inte ett lov komma från de som verkligen påverkas? När vi sökte bygglov för vårat garage så var det så väldigt noga att "höra grannar". Kommunen skulle till och med höra sig själva eftersom de är grannar med skogsmark på ena sidan av vår tomt. Vem kan störas av ett garage jämter en skog? Men, hade grannar hörts inför det här? Självklart inte. Här hade vi kändisar som skulle tjäna pengar som kommunen i sin tur tjänade pengar på. Inte hörde man några grannar om lov för det. När allting i slutänden egentligen handlar om pengar, vad är det då som skiljer myndighetens verksamhet från en maffiaverksamhet? Förmodligen bara en sak, den ena maffiaverksamheten är laglig.

Pengar hit och pengar dit, hur som helst så fanns det även för oss ett stort värde i det hela, om dock inte av den monetära arten. Vi fick se Jonathan upprymt och uppfylld av sin första livekonsert, och det var ovärderligt. 

Bilbus hos mormor och morfar

När värmen slår till som den gjort de senaste 3 dagarna så är det ännu större nackdel för grabbarna att inte tomten är i ordningställd än. (nästa sommar, nästa sommar, håller tummarna) Hur roligt är det att sitta utanför i värmen och gräva med grävskopor i grus? Visst, oftast jättekul självklart, för det är ju grävskopor och vad kan vara roligare än grävskopor? Men, eftersom framsidan här hemma blir stekhet i solen så beslutade jag i förmiddags att packa in grabbarna i bilen och bege mig ut på landen till mormor och morfar. Härligt stor gräsmatta, grusväg, inga bilar (förutom någon enstaka granne), en bäck som porlar, fåglar som kvittrar och en hel del hästflugor som bits. Mindre roligt kanske. Men, gör man som Jonathan, åker riktigt fort på sin röda blixtenbil så åker man ju ifrån alla flugor, bromsar, blinningar och mammor. Jonathan passade på att testköra grusväg, gräsmatta, altan, nyligen flytspacklat golv inomhus, rabatter, stenplattor och varför inte en och annan utomhustrappa. Det går det med tydligen bara man har tillräckligt stark vilja. Roligt var det hur som helst och leken slutade inte förrän det var dags att bege sig hem igen.

Vart tog ljusen vägen?

Det finns ett skåp i köket som för Jonathan inbjuder till både bus och påhitt. Spännande skåpet. Vi tog för en tid sedan bort dörrhandtaget för att hindra att han skulle ta sig in, men det dröjde inte länge förrän han kom på knepet för att få upp dörren ändå. Du vet, det är ett sån't där skåp där lite av varje hamnar. Saker som inte har någon annan angiven plats. Servetter, pennor, vaser, stearinljus, köksvågen, samarin och en hel del krimskrams.

Här om dagen när jag hade bytt blöja på William, en ypperlig tidpunkt att hitta på bus, kom jag ut i köket och då stod dörren till spännande skåpet på vid gavel och mina jul-stearinljus var borta. Jonathan hade andra planer för de där ljusen än att va inne i ett för övrigt tråkigt och mörkt skåp. Han hade packat alla ljus fint i sin släpvagn och begav sig iväg på hemligt uppdrag.

26/7 Uppdatering till ovan inlägg. Efter Jonathans ljus-bus blev stearinljusen kvar på gömstället. De glömdes liksom bort i dagens vardagliga kaos. Helt plötsligt får Jonathan för sig att städa. Han for in under skötbordet, in bakom pumpen, kom tillbaka ut med ljusen i högsta hugg, ut i köket, öppnade hemliga skåpsluckan och la tillbaka ljusen. Detta följdes av stora applåder från mor och far, varpå han upprepade handlingen för att hämta resterande ljus. Detta också följdes av stora applåder från mor och far varpå Jonathan svarade med en glädjedans och applåder åt sig själv :-)

Andra tanden

William började morgen kl 07 på sitt numera sedvanliga sätt, att skrika så högt han kan. Han är inte ledsen eller arg. Han bara provar rösten. Han har nämligen upptäckt att han kan göra massor av olika ljud så varför inte göra de ljuden med full volym. Jag försökte få tyst på honom för att inte övriga familjemedlemmar skulle vakna och det var då jag upptäckte en andra liten skåra i Williams tandkött, nedre raden, vänster framtand. (hans vänster) Så, nu har han alltså 2 små tänder på gång.

Dagliga telefonsamtalet

Jonathan tycker det är jätteroligt att prata med mormor på telefonen. Vi tycker också det är roligt. Han går omkring i huset och pekar på olika saker och berättar för mormor vad han ser. Mormor pratar givetvis på hon också och konverserar tillbaka. Jonathan lyssnar intensivt och svarar med något annat han ser. Bebe, pappaeh, mammaeh, titt-ut, stol, gäkocka, kacki, dato, och så fortsätter det. Det är så intressant att se honom lyssna, prata och över huvud taget förstå vad det är han pysslar med. Idag försökte han ringa själv till mormor. Det gick mindre bra. Han tyckte han skulle trycka bara på knapp nummer fyy-faa, fyy-faa, fyy-faa, fyy-faa.

Första tanden

Igår eftermiddag tyckte jag att jag kände något hårt och vasst i Williams underkäke. Kan det var en tand på väg tänkte jag. Jag försökte titta, men såg inget. Jag kände dock och sa till Micke att jag tycker mig känna en liten tand på gång. Mycket riktigt, i morse när jag tittade igen så fanns det en liten skåra synlig där tanden brutit igenom tandköttet. William är idag 5 månader och 3 veckor gammal.

På Jonathans 6 månadersdag skrev jag som svar på en samtalstråd till mammagruppen att Jonathan varken hade fått tänder eller hår. Han vägde då 7700 och var 69 lång. På 7 månadersdagen skrev jag: "Jonahs tand har inte riktigt kommit upp än det är bara tandköttet som spruckit och det är vasst. Vi har inte börjat borsta än men om några dagar kommer vi nog börja. Han tuggar också på utsidan av nappen, o vill gärna bita på våra fingrar."

En dag fyllt av första...

Idag var det dags att smaka gröt. Vi fick reklamprov på posten här om dagen från Nestles med bla en påse gröt. Kanon. Jag hade bara köpt hem välling i förberedande syfte, så det kom alldeles lägligt. Jag blandade till en halv potion. Med Wille i stolen kom Jonathan tjoandes och tyckte att det hela var väldigt spännande. "Gäöt" utbrast han och plockade ut nappen han tidigare hade stulit ur Willes mun och stoppat i sin egen. "Naeh Jonathan, du har redan ätit, nu är det William som ska äta." Jonathan accepterade läget snabbt och stoppade tillbaka nappen i munnen och satte sig på stolen bredvid för att titta på. Vid varje sked jag gav William hade jag en liten ljudeffektsmaskin bredvid. "nam-nam-nam" lät det från Jonathan som finssade och for fram och tillbaka på stolen.
"Vill du mata bebe", frågade jag Jonathan. "jaoh" svarade han glatt och hoppade upp i mitt knä. "nam-nam-nam" sa han när han med min hjälp matade in sked efter sked i Williams mun. William tyckte att det smakade jättegott och dök efter skedarna när de närmade sig munnen. Hälften kom ut igen eftersom han inte riktigt fått kläm på vad man gör med tungan när man äter i stället för suger och dricker. Jonathan tröttnade när han själv råkade bli kladdig från Willes utfall efter skeden.
Riktigt mätt blev han inte utan passade på att smakade både på haklappen och stolsdynan när gröten slutade komma. Vi satte oss i soffan och avslutade måltiden med mjölk i stället.

På eftermiddagen beslutade vi oss för att göra ett andra försök med välling. Jag provade välling här om dagen utan framgång. Han fattade inte hur han skulle handskas med pipen på den nappflaskan så igår när vi var och handlade passade jag på att köp en annan flaska, med en annorlunda pip och trodde det skulle funka bättre. Detta var Mickes och Jonathans första "mata Wille med välling"-försök. Tyvärr så lyckades det inte denna gång heller. Jonathan blåste i flaskan första gången han fick flaska och Wille tuggar. Man tycker att han borde va expert på sugreflexen eftersom han inte gjort något annat sen han föddes, men tydligen faller det sig mer självklart för honom att tugga i stället. Efter mycket trug så var William så frustrerad och hungrig att vi fick ge upp och återgå till gamla bröstrutiner. Så, bättre lycka nästa gång helt enkelt.  

Fyyfaa, Fem

Jonathans räknetalang fortsätter att förvåna.
Idag gick han fram till samsungkartongen som stod kvar i hallen från igår kväll, pekade på nr 4 och sa: "fyyfaa". "BRA!!! Jonathan!!!!" utbrast jag. "Det stämmer, det är nummer fyra".

Jag plockade därefter upp Jonathans flippflopps och frågade honom vad det var för siffra på skorna. "Fem" svarade han och gick glatt vidare till nästa äventyr. Jag stod kvar med skon i handen och hakan på golvet :-).

Var har han lärt sig hur bokstäverna ser ut? Han avslöjade ju här om dagen att han kunde räkna, men att han hade kopplat ihop orden med en symbol för ordet det visste jag inte. Just nu händer det nya saker så otroligt fort i hans hjärna att jag knappast hinner med att dokumentera.

Du behöver inte ha så bråttom min älskade son. Du får gärna vara liten lääääänge lääänge.

1a bettet

Vi hade precis fikat klart. Jag dukade av bordet och vände mig mot diskbänken bara in några sekunder när William helt plötsligt började gråta. Jonathan skyndade snabbt bort från Willes sitter och såg så där skyldig ut som bara en 2-åring kan göra. Salivet och de djupa märkena i Williams panna och hjässa avslöjade med stora bokstäver vad som just hade hänt. Jag plockade upp Jonathan och bar bestämt tillbaka honom till "bebe", pekade på den röda pannan med de djupa tandavtrycken, berättade skarpt  att man absolut inte får bita med tänderna på "bebe". Jag pekade på Jonathans tänder och sa "ajajaj, inte använda tänderna på bebe. Förstår du vad mamma säger?!".... en fråga som jag inte hade förväntat mig ett svar till men fick ändå: "naeh"

Man får ju inte börja skratta i en sådan situation, men det var inte långt ifrån att jag brast. Micke som stod bredvid fångade situationen och sa "berätta för honom igen då om han inte förstår". Så, vi drog samma visa igen för att förtydliga allvaret i det som hade hänt.

Första kompisen

Idag har vi hälsat på hos Williams kompis Emelie, snart 8 månader. Det är hur mysigt som helst att se barnen interagera med varandra. Deras sociala samspel har redan börjat trots den ringa åldern, 5 & 1/2 månad, 8 månader och drygt 2 år. Det är väldigt roligt att se hur mycket vi faktiskt lär oss gällande beteende redan i den tidiga ålder. De upptäcker andra små personer i samma storlek som dem själva. Jonathan visste direkt att även Emelie var en liten "bebe". Han gick fram och pekade och sa "bebe". "Bra Jonathan", svarade jag, "Hon är också en bebe precis som William. Hon heter Emelie." "Kan du säga Emelie?" Jonathans klassiska "ummumm" kom som svar.

Jonathans nyfikna 2 års ålder kan vara lite omständig att ha med när man hembjuden till folk så här. Det blir ju inte direkt att vi båda kan sitta ned och äta och fika i lugn och ro, utan det är ett konstant spring efter sonen som ger sig iväg på att upptäcka allt. Vid ett tillfälle var vi tvungna att ge honom en time-out, vilket han hanterade jättebra. Samtidigt får vi inte glömma bort att inte åsamka Jonathan en känsla av skam när man säger till och ger offentlig time-out så här. Det är en fin balansgång. Känner ibland att jag nog kan tänka mig lite extra för gällande tonen jag använder. Man vill att han ska veta vad som gäller utan att bli sårad. Men, säga till och sätta gränser det måste man. Kärleksfullt men bestämt. Det mår alla i familjen bäst av på sikt.



Mysig dagsutflykt till solig båthamn

Den här sommaren har varit katastrofalt dålig vad gäller fint väder. Så mycket rusk och kallt och bara en massa moln så långt ögat kan se. Badvänligt vatten i sjöarna har det ännu inte hunnit bli enligt min åsikt. Alldeles för kallt.

Så vad gör man då när det bara är regn och rusk? Jo, då tittar man på en satelitbild för att se var det tänkbart kan finnas en lucka i regnet och kanske en gnutta sol. Weatherwatch är också en bra sida att checka av via mobilen för att hitta soligaste staden att befinna sig i.

Just den här dagen bestämde vi oss för att vi var reält trötta på alla mörka moln och begav oss ut med lilla familjen tight inpackade i bilen för att jaga rätt på solen. Vi åkte och åkte och åkte, alldeles för länge tyckte Jonathan som började få myror i benen, och kom till slut fram till en härligt solig lucka i den annars så grå och regniga dagen. När vi svängde in på en parkering nära båthamnen så fick vi en glad överraskning, farmor och farfar dök upp precis då. De var på väg hem från en veckas semester och hade på vägen blivit informerade av Micke att vi hittat solen och var på väg dit. Jonathan strålade själv upp som solen när han fick se farfar och farmor. Han tog snabbt farfars hand och begav sig iväg med farfar på släp för att upptäcka allt spännande på bryggorna.

Under våren har farfar och farmor övat med Jonathan på att kasta sten i vattenfyllda diken. Det har funnits ett speciellt ställe på vägen till och från lekplatsen som varit speciellt "plumps"-vänligt. Men, det här "diket" vid de här bryggorna var ju betydligt större och med massor av vatten "i". Jonathan tyckte det var så enormt roligt att plumpsa stenar i vattnet att när det väl var dags att äta så blev han bestört. Vi störde ju honom och farfar mitt i den bästa leken, och det var inte populärt. De fick allt ta en runda till när maten väl var intagen.

Kvällen kom alldeles för snabbt och när solen gick i moln så blev det kallt. Dags att bege sig hem igen. Tack och lov för en rymlig bagagelucka för den fick primitivt fungera som skötbord och blöjbytesstation inför resan hem. Med torra, mätta, färdiglekta och belåtna barn begav vi oss hem. Väl på uppfarten utanför huset, vände sig Jonathan övertrött och tittade ut genom rutan. Han sken upp, fnissade och utbrast: "heeemmaaa!"

5 mån + 10 dagar, = Mätning, vägning, sprutor

I måndags var det dags för mätning, vägning och andra uppsättningen sprutor för lillkillen William. 8500 gr och 71 lång. Växer jättebra. BVC sköterskan sa att han ligger 1 och 1/2 kurva över snitt på längt, 1 kurva över snitt på vikt och på snittkurvan med huvudomfång.

Sprutorna togs i vardera lår. De togs samtidigt av två sköterskor för att minimera stick-tiden vilket var tacksamt. Han grät i ett andetag och när det var över så hade han glömt att det gjorde ont. Jätteskönt för honom. Dagarna efter var han lite tröttare än vanligt och sov mer men annars fick han ingen feber denna gång heller.

1-2-3-...-12

I förmiddags fick jag ytterligare en överraskning över Jonathans upptagningsförmåga. Hans hjärna verkar fungera som så att information matas in varje dag... dröjer en stund, kanske timmar, eller några dagar, veckor... sen, färdigprocessat.... helt plötsligt kan han något vi inte hade en aning om att han hade snappat upp.

Vi lekte med hans mjuka klossar. Staplade och välte omkull, staplade och välte omkull. För Jonathans del är det spänningen att till sist få välta omkull det ostadiga tornet som är roligt. Han hjälpte dock till att stapla den vajande konstruktionen och var noggrann och försiktig. När det väl var färdiglekt och dags att plocka ihop igen så bad jag honom att hämta alla de utströdda klossarna. Han kom tillbaka med en kloss i handen och la den i klossfodralet och sa "ett", fortsatte sedan med nästa "två", och nästa "tre". Detta i sig är var ingen nyhet eftersom han kunnat dessa tre länge. Det jag inte visste var det som följde; "fyra, fem, sex, sju, åtta, ...tio, elva ,tolv". Uttalet var väl som en två-årings förutom elva och tolv. Jättebra uttal och jag satt bredvid med hakan i knät! Nummer nio försvann visserligen någon stans, men jag var fullkomligt "blown away". Jag blev så rörd att jag faktiskt fällde en tår och kastade mig på telefonen till Micke, som var på gymmet, och berättade om vår sons räknekunskaper. Vi hade ingen aning om att han hade snappat upp allt detta och pusslat ihop vad det för den delen betydde! Dora räknar ofta trappsteg och vänner och allt möjligt. Vi räknar också mycket med honom, och någonstans har det klickat i hans hjärna och ny kunskap formats. Hur som helst så var det ett stort ögonblick i livet.

Glädjas av nuet

Vem man än är, hur mycket pengar man än har, hur känd man än är, vilket yrke man än har, och vad man än gör så kan man inte förhindra det. Det händer vare sig jag vill eller inte. Jag tycker det är svårt att greppa och fullkomligt omöjligt att förstå sig på. Det jag pratar om är tid. Tiden går, livet passerar, vi blir äldre och våra barn växer upp. Oundvikligt. Så är det bara. Om vi har tur.
I söndags var vi på 16-års kalas för min kusindotter Linnéa. Jag bodde utomlands när hon föddes och träffade henne första gången för hon var 6 år gammal. Nu är hon 16. Igår fick jag se en bild på Linnéa som 1-dags bebis och det var då det slog mig "åh nej, mina barn är snart tonåringar!" "jag vill inte!" "stopp, stanna, vänta!". Men hur mycket jag än protesterar så händer det ändå varje dag. De blir äldre. Jag blir äldre.
Jag längtar efter att få se nästa fas i mina söner utveckling, och samtidigt vill jag inte att de ska växa upp. Ta William tex; idag med sina dryga 5 månader och den gulligaste Lilla pussgurka man kan tänka sig som fullkomligt spricker upp av glädje så fort man bara tittar på honom; i morgon 15 år, målbrottet, moppe, tjejer, alkohol.... "åh nej, stopp, stanna, vänta, jag vill inte". Vi har så mycket att lära dem innan dess.
Så, jag går tillbaka till idag, tar en dag i taget, och framför allt: glädjs av nuet. Och på tal om nuet så är det i skrivande stund mitt i natten. Hög tid att sova med andra ord för snart är det dags att amma igen - vilket jag ska se till att glädjas av.

Stenigt Värre

När man drar ut den här storleken på sten ur sin 2 årings mun så fylls man av både panik, ilska, rädsla, ångest, skräck och listan fortsätter. Jag kan inte lita en sekund på att Jonathan låter stenar ligga på marken. Smaka på dem, det ska han göra oavsett storlek. I stort sett varje dag får jag plocka ut sten ur munnen på honom. Denna var helt klart den största hittills. Lite visste jag att han redan hade en mindre sten i munnen innanför denna, som han satte i halsen när jag skarpt kommenderade honom att spotta ut detta schabrak. Bråttom in med William från mitt knä till hallmattan och rusar tillbaka till en hostandes Jonathan som var röd i ansiktet och tårig i ögonen. Han hade fått ut båda stenarna och var nöjd, tills mamma började tillrättavisa stenätandet. Då blev han mindre glad. Minen ändrades något när mamma kom med nappen, dock fortfarande sur att ha blivit tillrättavisad. "Nu ska det där hålet pluggas igen" tänkte jag, "så att jag inte behöver bli skrämd till döds någe mer idag i alla fall". I morgon skall jag lära mig av min läxa och låta min stenätandes 2 åring ha napp så fort vi går ut. Tydligen kan nappen faktiskt fylla en livsviktig funktion på dagen. Vem kunde ha anat det?

Krypförmåga

William, 5 månader och drygt 1 vecka, ligger absolut inte stilla. Inte ens när han sover. Han har hittat sitt sätt att ta sig fram. Nästan krypandes på ett snurr och krål liknande sätt. Han är bestämd att ta sig dit han vill och här om dagen efter att jag lagt ned honom på mattan i vardagsrummet låg han helt plötsligt på rygg i köket. "men" utbrast jag "hur tog du dig dit??" Varje dag förbättras motoriken och det kommer nog inte dröja länge förrän han kryper.

Kärleksförklaring

Ett speciellt ögonblick det där, när man för första gången får en kärleksförklaring från sitt barn.

Det hände tidigare ikväll när vi som familj var ute på kontoret en sväng. Micke stod med Jonathan i famnen strax innan vi skulle gå då Jonathan la handen på pappas hjärta och sa de magiska orden "älska pappa". Jag missade tyvärr kärleksförklaringen trots att jag var precis där. "Hörde du", sa Micke, "han sa älska pappa till mig"! Rörd tittade Micke på mig, tillbaka till Jonathan, tillbaka till mig, storögd och tårögd, "han sa älska pappa". Vi gör oftast en rund rörelse över Jonathans eller vårt eget hjärta när vi säger till honom att vi älskar honom. Detta har han snappat upp och gjorde nu så i sin kärleksförklaring till sin pappa.

Senare på kvällen gjorde han så igen när han låg på skötbordet och Micke gjorde honom klar för natten. Ut från skötrummet kommer Micke med Jonah i famnen och berättade att han igen hade fått höra från Jonathan att han älskade pappa.

Det kan inte finnas något bättre! Jag väntar med längtan tills jag själv får samma kärleksförklaring från mina älskade små söner :-)