Lilleman går

William har länge och väl övat sina färdigheter att gå. Han reste sig själv för första gången 3 dagar innan han fyllde 8 månader. Sen dess har det gått långsamt och försiktigt framåt. Det säkra framför det osäkra verkar det som. Fram tills igår kväll. Då släppte det. Jag har märkt tidigare med William hans tendens att pröva nya saker på kvällen, helst när Jonathan sover. Så var det även igår. 4,5 minut video lyckades vi fånga av William, stapplandes ostadigt som ett fyllo :-) runt hela vardagsrummet. Vissa ofrivilliga svängar blev det på vägen när hela ekipaget på dryga 10 kg började luta vänster el höger. Det är inte lätt. Vi skrattade lika mycket som William själv när han stoltserade sin nyvunna färdighet. Charmtroll.

Williams viktiga datum

Det händer saker så fort nu så jag känner att jag vill få ner några viktiga datum gällande Williams utveckling.

1) Dan innan han fyllde 8 månader (28/9) ställde han sig upp helt själv för första gången med hjälp av vardagsrumssoffan.

2) 3 dagar efter han fyllde 8 månader 1/10 lossnade krypandet framåt. Fram tills dess ålade han sig framåt, eller snarare drog sig framåt genom att ligga på mage, dra med händerna och skjuta på med fötterna. Oftast bara högerfoten och vänster stod rakt upp i luften.

3) 1/11 tog han sina två första alldeles egna steg framåt på flit.

4) 5/11 vinkade med avsikt för första gången, åt farmor och farfar när de skulle gå. (höger hand)

Flaskpremiär

Idag har varit en händelserik dag. Dels har Jonathan sett två flygplansavgångar, ett på fm och ett på em. Han tycker det är Jättespännande. Eftersom vi ska åka till Turkiet på semester så var Micke så klok att han gjort en poäng i att åka så ofta han kan med Jonathan till flygplatsen för att det inte ska bli en skrämmande upplevlese. Nu pratar Jonathan oavbrutet om att vi ska flyga flygplan till Turkiet.

Sen har vi varit och lekt hos farmor, farfar och Sisa (faster).
Efter middasluren åkte vi en sväng för att dels låta Jonathan bada och sen gå en promenad i den fina kvällssolen med farmor och farfar. Jonathan hade jättekul i det 29gr vattnet. Både farfar och Micke vadade i med byxorna på tillsammans med Jonathan som invigde sina nya byxor. Båtarna fick följa med ner i poolen och när bollen plockades fram blev Jonah modigare och vågade sig längre bort från poolkanten. Helt plötsligt faller han och får en reäl kallsup. Micke var ju precis bredvid så det var ingen fara, men vi kände ändå att det var färdigbadat för denna gång eftersom han hade börjat bli blå om läpparna. Trots kallsupen höll inte Jonathan med utan ansåg att det var roligare i vattnet än på land. Vi fiskade upp vårt skakade lilla asplöv trots protester och bylsade på honom flera lager för att han snabbt skulle bli varm igen.
Väl hemma var båda grabbarna jättetrötta. Under tiden Micke duschade av Jonathan kloret så gjorde jag en flaska välling och beslutade att göra en även åt William. Han har ju inte tagit flaskan vid tidigare försöka så hade visserligen inga förhoppningar att det skulle fungera denna gången heller. Samtidigt måste jag ju fortsätta försöka. Förr eller senare funkar det väl, tänkte jag. I det här fallet blev det förr och inte senare. Helt plötsligt fattade han och drack 60 ml innan han tyckte det räckte för denna gång. Underbart och äntligen! Bra jobbat William!

Skötbordsbrottningen med William gick som vanligt förutom en ny händelse; han ställde sig på alla fyra. Som vanligt rullade han runt till mage och under tiden jag tvättade honom under hakan så reste han sig till krypposition. Gäller att va med. Den här grabben skulle lätt kunna ramla av skötbordet med den nivå av aktivitet han håller medan han "ligger" där.

Jag vet inte om det var pga tänderna eller magknip från vällingen, men medan Jonathan slocknade som en stock så gallskrek William sig själv till sömns. Det var Jättesynd om honom. Inget hjälpte. Det märktes tydligt att han var ledsen för att han hade ont men inget jag gjorde tröstade honom. Till slut la jag honom i sängen igen, på sidan och bankade frenetiskt i rumpan. Tanken slog mig, "tänk om han är gluten el lactos intolerant!?" "Måste hålla det under uppsikt!"
Av det rytmiska klappandet i rumpan lugnade han till slut ner sig. När han  väl hade somnat kändes det som om jag fått tennisarmbåge. Vad gör man inte för sina små.

5e tanden på väg

Idag upptäckte jag Williams 5e tand på väg. Bottenkäken på hans högra sida om de två små som redan kommit. Jag hade precis gett honom lunch. Nöjd och glad joddlade han för FULL HALS och det var i samband med det som jag såg den lilla, lilla sprickan i tandköttet. Vad fort det går nu. O jag som inte lyckats sluta amma. Det sprätter i hela kroppen på honom och han blir överförtjust när det är dags för bröstet. Hur kan man säga nej till det? Det kanske jag gör snabbare än snabbast dock efter första onda bettet. Jag har fått några små tjuvnyp hittills, men inget som fått mig att skrika till än. Så, så länge som han efterfrågar att bli ammad så fortsätter jag. Jonathan tappade intresset själv när han var ganska exakt 7 månader. Wille har ju passerat det stadiet. Det kommer när det kommer, alla barn är olika.

Wille på BVC och Jonathans första Bästis

Idag var vi på BVC med Wille för läkarundersökning. 9120 gr, 72,5 cm lång. Fortfarande exakt på sin egen kurva för alla mått. 1 kurva över snitt för vikt och 1,5 kurva över snitt för längt. Han visade prov på hur stark han är när läkaren ställde honom på skötbordet och där stod han rak som en pinne och ville inte sätta sig ner. Han charmar med sin glada personlighet och det var samma sak nu. Från öra till öra flashade han doktorn ett stort smil och visade sina två små tänder och skymten av en smilgrop i högra kinden.

Jonathan har varit med farmor, farfar och Sisa hela eftermiddagen medan vi har åkt runt överallt och inhandlat för den analkandes semestertrippen till Turkiet. Wille har varit en bra sport och hängt med utan gnäll när mor och far flackat både hit och dit. När vi kom för att hämta hem Jonathan så ville han inte lämna Sisas famt. "Hej Jonathan", utbrast jag, "får mamma en kram!" Han sken upp som en sol och svarade "naeh, Sisa" och hängde sig hårdare kring Sisas hals. :-) Han hade inte alls tid med mamma. Sisa släppte ner honom på golvet och jag frågade om han skulle följa med mamma och pappa hem till huset. Svaret var givet, "leka Sisa". Jag tror bestämt Jonathan fått sin första bästis!

Hoppelihopp

I torsdags började William hoppa, 6 månader och 4 dagar gammal. Upp och ned, upp och ned. Inte bara när han står/sitter i sin gåstol utan även när vi håller honom. Detta är något senare än Jonathan som började hoppa som en hare redan vid 5 månader. Jag skrev ett inlägg till "mammakompisarna" på fb-gruppen den 15 nov 2010, som löd "Jonathan har börjat hoppa som en liten hare när han står upp. Hur är det med era små vildbasar?"

"Prata med andra bebisar är skoj, eller vänta nu... den bebisen liknar ju mig".
Förtjust över sin egen reflektion i diskmaskinen babblar, tjoar, klappar och även attakerar William den andra bebisen i spegelbilden. Eftersom han blivit så rörligt i sin gåstol så tar han sig runt på egen hand och har nu alltså upptäckt sin egen "spegelbild". Han är högljudd som det är ändå vår lilla grabb, så han blir verkligen inte tystare nu när han har hittat "någon" att prata samma språk med.

Titt-ut

Det är så härligt att se barnen leka tillsammans. Idag blev det leken titt-ut som stod högst på skojlistan. Båda barnen skrattade och fnissade gott. En liten försmak på hur roligt de kommer ha tillsammans när Wille blivit lite äldre och kan bli än mer delaktig i leken. Just nu dock är Jonathan inne i en "vill inte dela med mig" fas. Om William har fått tag på någon av leksakerna så är Jonathan snabbt där och hävdar sitt leksaksföreträde. Han tycker att alla leksaker är hans. Det är klart att vi tillrättavisar hans beteende men just nu utan större framgång. Han blir totalt knäckt när vi kört över honom och tagit tillbaka leksaken från honom och gett den till William. Svår balansgång det där. Men, han växer väl ur det lagom tills William kommit in i den åldern :-)

 

Dags för tandborsten

Nu när Williams små risgryn till tänder börjat komma upp ur tandköttet är det dags för tandborsten att plockas fram. Ikväll efter badet så blev det premiär. Till skillnad mot storebror som inte alls uppskattar att borsta tänderna så gapade William stort och tog tacksamt emot lite tandköttsmassage. Det är klart, det kliar ju nu när tänderna tränger igenom. Med en pytte liten gnutta tandkräm på hans nya fina vita tandborste så gurglade han glatt när mamma borstade hans tänder. Bra gjort lilleman. Det var den första av alla ca 65 000 gånger som dina tänder ska borstas.

Andra tanden

William började morgen kl 07 på sitt numera sedvanliga sätt, att skrika så högt han kan. Han är inte ledsen eller arg. Han bara provar rösten. Han har nämligen upptäckt att han kan göra massor av olika ljud så varför inte göra de ljuden med full volym. Jag försökte få tyst på honom för att inte övriga familjemedlemmar skulle vakna och det var då jag upptäckte en andra liten skåra i Williams tandkött, nedre raden, vänster framtand. (hans vänster) Så, nu har han alltså 2 små tänder på gång.

Första tanden

Igår eftermiddag tyckte jag att jag kände något hårt och vasst i Williams underkäke. Kan det var en tand på väg tänkte jag. Jag försökte titta, men såg inget. Jag kände dock och sa till Micke att jag tycker mig känna en liten tand på gång. Mycket riktigt, i morse när jag tittade igen så fanns det en liten skåra synlig där tanden brutit igenom tandköttet. William är idag 5 månader och 3 veckor gammal.

På Jonathans 6 månadersdag skrev jag som svar på en samtalstråd till mammagruppen att Jonathan varken hade fått tänder eller hår. Han vägde då 7700 och var 69 lång. På 7 månadersdagen skrev jag: "Jonahs tand har inte riktigt kommit upp än det är bara tandköttet som spruckit och det är vasst. Vi har inte börjat borsta än men om några dagar kommer vi nog börja. Han tuggar också på utsidan av nappen, o vill gärna bita på våra fingrar."

En dag fyllt av första...

Idag var det dags att smaka gröt. Vi fick reklamprov på posten här om dagen från Nestles med bla en påse gröt. Kanon. Jag hade bara köpt hem välling i förberedande syfte, så det kom alldeles lägligt. Jag blandade till en halv potion. Med Wille i stolen kom Jonathan tjoandes och tyckte att det hela var väldigt spännande. "Gäöt" utbrast han och plockade ut nappen han tidigare hade stulit ur Willes mun och stoppat i sin egen. "Naeh Jonathan, du har redan ätit, nu är det William som ska äta." Jonathan accepterade läget snabbt och stoppade tillbaka nappen i munnen och satte sig på stolen bredvid för att titta på. Vid varje sked jag gav William hade jag en liten ljudeffektsmaskin bredvid. "nam-nam-nam" lät det från Jonathan som finssade och for fram och tillbaka på stolen.
"Vill du mata bebe", frågade jag Jonathan. "jaoh" svarade han glatt och hoppade upp i mitt knä. "nam-nam-nam" sa han när han med min hjälp matade in sked efter sked i Williams mun. William tyckte att det smakade jättegott och dök efter skedarna när de närmade sig munnen. Hälften kom ut igen eftersom han inte riktigt fått kläm på vad man gör med tungan när man äter i stället för suger och dricker. Jonathan tröttnade när han själv råkade bli kladdig från Willes utfall efter skeden.
Riktigt mätt blev han inte utan passade på att smakade både på haklappen och stolsdynan när gröten slutade komma. Vi satte oss i soffan och avslutade måltiden med mjölk i stället.

På eftermiddagen beslutade vi oss för att göra ett andra försök med välling. Jag provade välling här om dagen utan framgång. Han fattade inte hur han skulle handskas med pipen på den nappflaskan så igår när vi var och handlade passade jag på att köp en annan flaska, med en annorlunda pip och trodde det skulle funka bättre. Detta var Mickes och Jonathans första "mata Wille med välling"-försök. Tyvärr så lyckades det inte denna gång heller. Jonathan blåste i flaskan första gången han fick flaska och Wille tuggar. Man tycker att han borde va expert på sugreflexen eftersom han inte gjort något annat sen han föddes, men tydligen faller det sig mer självklart för honom att tugga i stället. Efter mycket trug så var William så frustrerad och hungrig att vi fick ge upp och återgå till gamla bröstrutiner. Så, bättre lycka nästa gång helt enkelt.  

1a bettet

Vi hade precis fikat klart. Jag dukade av bordet och vände mig mot diskbänken bara in några sekunder när William helt plötsligt började gråta. Jonathan skyndade snabbt bort från Willes sitter och såg så där skyldig ut som bara en 2-åring kan göra. Salivet och de djupa märkena i Williams panna och hjässa avslöjade med stora bokstäver vad som just hade hänt. Jag plockade upp Jonathan och bar bestämt tillbaka honom till "bebe", pekade på den röda pannan med de djupa tandavtrycken, berättade skarpt  att man absolut inte får bita med tänderna på "bebe". Jag pekade på Jonathans tänder och sa "ajajaj, inte använda tänderna på bebe. Förstår du vad mamma säger?!".... en fråga som jag inte hade förväntat mig ett svar till men fick ändå: "naeh"

Man får ju inte börja skratta i en sådan situation, men det var inte långt ifrån att jag brast. Micke som stod bredvid fångade situationen och sa "berätta för honom igen då om han inte förstår". Så, vi drog samma visa igen för att förtydliga allvaret i det som hade hänt.

Första kompisen

Idag har vi hälsat på hos Williams kompis Emelie, snart 8 månader. Det är hur mysigt som helst att se barnen interagera med varandra. Deras sociala samspel har redan börjat trots den ringa åldern, 5 & 1/2 månad, 8 månader och drygt 2 år. Det är väldigt roligt att se hur mycket vi faktiskt lär oss gällande beteende redan i den tidiga ålder. De upptäcker andra små personer i samma storlek som dem själva. Jonathan visste direkt att även Emelie var en liten "bebe". Han gick fram och pekade och sa "bebe". "Bra Jonathan", svarade jag, "Hon är också en bebe precis som William. Hon heter Emelie." "Kan du säga Emelie?" Jonathans klassiska "ummumm" kom som svar.

Jonathans nyfikna 2 års ålder kan vara lite omständig att ha med när man hembjuden till folk så här. Det blir ju inte direkt att vi båda kan sitta ned och äta och fika i lugn och ro, utan det är ett konstant spring efter sonen som ger sig iväg på att upptäcka allt. Vid ett tillfälle var vi tvungna att ge honom en time-out, vilket han hanterade jättebra. Samtidigt får vi inte glömma bort att inte åsamka Jonathan en känsla av skam när man säger till och ger offentlig time-out så här. Det är en fin balansgång. Känner ibland att jag nog kan tänka mig lite extra för gällande tonen jag använder. Man vill att han ska veta vad som gäller utan att bli sårad. Men, säga till och sätta gränser det måste man. Kärleksfullt men bestämt. Det mår alla i familjen bäst av på sikt.



5 mån + 10 dagar, = Mätning, vägning, sprutor

I måndags var det dags för mätning, vägning och andra uppsättningen sprutor för lillkillen William. 8500 gr och 71 lång. Växer jättebra. BVC sköterskan sa att han ligger 1 och 1/2 kurva över snitt på längt, 1 kurva över snitt på vikt och på snittkurvan med huvudomfång.

Sprutorna togs i vardera lår. De togs samtidigt av två sköterskor för att minimera stick-tiden vilket var tacksamt. Han grät i ett andetag och när det var över så hade han glömt att det gjorde ont. Jätteskönt för honom. Dagarna efter var han lite tröttare än vanligt och sov mer men annars fick han ingen feber denna gång heller.

Glädjas av nuet

Vem man än är, hur mycket pengar man än har, hur känd man än är, vilket yrke man än har, och vad man än gör så kan man inte förhindra det. Det händer vare sig jag vill eller inte. Jag tycker det är svårt att greppa och fullkomligt omöjligt att förstå sig på. Det jag pratar om är tid. Tiden går, livet passerar, vi blir äldre och våra barn växer upp. Oundvikligt. Så är det bara. Om vi har tur.
I söndags var vi på 16-års kalas för min kusindotter Linnéa. Jag bodde utomlands när hon föddes och träffade henne första gången för hon var 6 år gammal. Nu är hon 16. Igår fick jag se en bild på Linnéa som 1-dags bebis och det var då det slog mig "åh nej, mina barn är snart tonåringar!" "jag vill inte!" "stopp, stanna, vänta!". Men hur mycket jag än protesterar så händer det ändå varje dag. De blir äldre. Jag blir äldre.
Jag längtar efter att få se nästa fas i mina söner utveckling, och samtidigt vill jag inte att de ska växa upp. Ta William tex; idag med sina dryga 5 månader och den gulligaste Lilla pussgurka man kan tänka sig som fullkomligt spricker upp av glädje så fort man bara tittar på honom; i morgon 15 år, målbrottet, moppe, tjejer, alkohol.... "åh nej, stopp, stanna, vänta, jag vill inte". Vi har så mycket att lära dem innan dess.
Så, jag går tillbaka till idag, tar en dag i taget, och framför allt: glädjs av nuet. Och på tal om nuet så är det i skrivande stund mitt i natten. Hög tid att sova med andra ord för snart är det dags att amma igen - vilket jag ska se till att glädjas av.

Krypförmåga

William, 5 månader och drygt 1 vecka, ligger absolut inte stilla. Inte ens när han sover. Han har hittat sitt sätt att ta sig fram. Nästan krypandes på ett snurr och krål liknande sätt. Han är bestämd att ta sig dit han vill och här om dagen efter att jag lagt ned honom på mattan i vardagsrummet låg han helt plötsligt på rygg i köket. "men" utbrast jag "hur tog du dig dit??" Varje dag förbättras motoriken och det kommer nog inte dröja länge förrän han kryper.

Sjuka barn

Igår bröt en tråkig förkylning ut på Jonathan. Näsan började rinna på fm och han blev totalt igensatt framåt kvällen. Så typiskt. I måndags var vi och lekte hos en av Jonathans vänner som precis hade blivit förkyld. Så, som ett brev på posten kom det knappt två dygn senare på Jonathan. Läggningen var jättejobbig för både Micke och mig, men framförallt för Jonathan. Han hade bara sovit 20 minuter mitt på dagen pga sin täppa så när kvällen kom var han givetvis jättetrött. Han somnade lite efter nio. Sov i kanske en halvtimme, vaknade och grät, jätteledsen, somnade sen om efter mycket om o men, sov i 10 minuter, vaknade jätteledsen igen för att han inte kunde andas... därefter fick han lite panodil och fick ligga i soffan och titta på Dora tills han somnade, närmare ett på natten. Under tiden hade jag bylsat upp under madrassen så att han skulle ligga lite högre. Han sov till strax innan sju.

Idag har han varit hänging och haft feber mellan 38 - 39, pendlat med panodil. Han sov lunch i drygt 4 timmar. Klart han var trött eftersom han sov så lite i natt. Under tiden Jonah sov utvecklade Wille samma åkomma. Började med rinnande näsa på morgonen och på em hade han fått 38,6 i feber som steg till 39 framåt kvällen. Då åkte Micke iväg och köpte panodilsuppar som jag gav Wille innan vi la barnen. Jonathan hade dock svårt att somna ikväll igen, så efter att han frustrerat försökt i en halvtimme så började han gråta. Då klädde vi på oss, Jonathan och jag, och tog en liten kvällspromenad gatan ner till grävskopan som står vid grannens tomt. Jonathan blev övernöjd och var helt ok med att lägga sig efter det. Han började dock tjata om Puti (Dora) så jag satte mig ner och berättade om Doras och Boots äventyr - påhittad version. Första sagoberättelsen från min sida som Jonathan ville ligga och lyssna på. Jag trodde han somnade, men så fort jag rörde mig så blev han upprörd och jag fick snällt lägga mig ned och vänta tills han hade somnat. Nu får vi se hur dags han vaknar i morgon bitti.

 Bäst jag går och lägger mig nu eftersom det är Mickes träningsmorgon i morgon bitti, vilket betyder att jag har morgonpasset kl 7 med båda barnen. Jäsp, hur ska jag orka. Jag måste börja gå och lägga mig tidigare, men eftersom inte barnen somnar förrän sent nu när det är sommar så är det ju svårt att själv lägga sig tidigt. Det blir väl bättre sen....nån gång...

Syskonkärlek

Det var kärlek vid första ögonkastet och den blomstrar än. Vi som föräldrar får njuta varje dag av samspelet mellan våra söner. Man märker tydligt den genuina kärlek som Jonathan har för sin lillebror och det intresse William visar för sin storebror. Trots att Wille är så liten har de redan hittat på sätt att leka med varandra. Vi njuter från första parkett.

Hur låg tid ska det behöva ta?

Att ta sig hemifrån med två så små grabbar är ett helt företag. Det tar en så otroligt lång tid från det att man börjar tills dess att man sitter i bilen att det krävs en uppsjö av tålamod.

Idag hade vi som plan att åka över och säga hej till Micke som var ute på kontoret. Jonathan älskar att vara där med sin bobbycar. Han kör som en tok i de långa korridorerna. Vi började att styra vid 16 snåret och var inte på plats förrän vid 19 tiden. Då är att tillägga att det bara tar en kvart att åka dit. Vad kan ta sån tid kan man undra?! När jag såhär en dag senare ser tillbaka på tidsåtgången så är det så jag själv till och med har svårt att tro hur 3 timmar kan försvinna på så vis.

- Det började med att Jonathan skulle äta. Där hade vi 30 minuter.
- Sen bytte vi blöjan (5 min).
- Därefter var det dags för wille att ammas (20 m).
- Med nöjda och belåtna barn så tänkte jag att nu är det ett bra tillfälle att dusha av sig lite snabbt. Med Wille i sin sitter placerad inne i badrummet så dushade jag med öppen dörr så att jag kunde höra vad Jonah styrde med och ifall jag behövde snabbt ta mig till honomn. Jag hade satt honom i tvsoffan framför Dora, men eftersom jag aldrig kan räkna med att han sitter kvar så fick det bli en öppen-dörr-i-30sekunder-dush.
- När snabbdushen väl var klar gjorde jag mig i ordning (15 min) och under tiden passade Wille på att fylla sin blöja.
- Givetvis hade han bajsat igenom, så det blev en Wille-stortvätt och byte av alla kläder. (25 min)

Wille är en riktig buse på skötbordet och inte det minsta hjälpsam vad gäller att få av och få på kläder eller för den delen få på en blöja. Det kan kräva ett antal försök att få blöjan på plats eftersom han inte ligger stilla en sekund. Den här gången dock fick jag springa fram och åter för att kolla på Jonathan som ställde till med massa bus medan jag försökte byta. Bus så som att han lekte grävskopa mellan vällingen och gröten. Med andra ord, tagit sig in i skåpet med barnmat och skopade från vällingpåsen till grötpåsen spillde pulver överall. Han avslöjade sig själv genom att han blev sugen på en burk med skogsbär och kom springande med den till mig i skötrummet, med grötpulver över hela tröjan och bärburken. Hur håller man koll på en 2 åring som busar samtidigt som man byter blöja på sin 5 månaders som inte ligger still på skötbordet??? Knäck den om du kan. Det är en sak om han "bara" står och leker grävskopa bland gröten, men i det här fallet passade han även på att ta sig in till tv och sterio-utrustningen. Han är smart vår son och när han vet att vi inte har koll så är han in-brytarkunen, förbi barnstaket och allt. Hur gör jag sen när Wille reser sig? Vilket bara är en tidsfråga. Då kan jag inte lämna honom ens på vårt skötbord me de höga väggarna. Jag får väl låsa in oss alla tre i skötrummet så Jonah inte kan busa....

Nu måste jag ta ett avbrott i skrivandet och byta blöja på en Jonah som ligger under köksbordet och bajar så det stinker i hela köket. När buset börjar ta vid efter stånk-o-stön så vet man att det är dags att ta en färd ut till skötbordet. Han gillar inte att byta blöja så det är alltid en kamp att få dit honom.... jag återkommer...

....just nu sitter min ombytta son på en stol på andra sidan köksbordet och bläddrar i en katalog med bilfäljar och säger "wow, titta däcke e dä" "wow"

Åter till min redogörelse:

-När väl Wille var bytt så kom jag på att jag själv inte hade ätit något sen.... ja, vem vet när!? Så, med ett tomt kylskåp på snabbfixade grejer så fick det bli en fruktsmoothie och en smörgås. (15 min)
- Då kom givetvis Jonathan på att han också var hungrig och ville ha mellis, så vi satte oss på golvet och hade picknick med mellis åt Jonathan. (15 min)
- Då passar Wille på att fylla blöjan igen, och samtidigt ringer Micke och undrar hur det går... Jaa, vad säger man. Ah det går kanonbra! Vi har världens flyt här hemma och det rullar på som aldrig förr... [ironi].

Med Wille bytt så var det dags för att byta på Jonathan igen och sätta på honom långbrallor i stället för shorts. Det hade ju hunnit bli kallare ute såhär dags än vad det var kl 16 när vi påbörjat vårt ge-oss-iväg styr. Sen var det bara att ta tag i det ryggknäckande jobbet med att packa in oss alla och en överpackad babyväska i bilen och åkte ÄNTILIGEN mot kontoret.

Jag kommer ihåg när jag för läääänge sedan satt där på jobbet med en enkät och försökte redogöra för min tid och vilka uppgifter jag lagt tiden på. Jag vet att jag undrade hur så få uppgifter kunde tagit så lång tid, och då är jag ändå skapligt effektiv. Tiden liksom bara försvann. Jag har kommit underfund med att de är de små sakerna mellan uppgifterna som stjäl tiden. Små svarta tidshål som man inte märker eller ser, fyllt med saker som måste göras i syfte att tillslut nå sitt mål. Hitta matchande strumpor, sätta upp håret, dricka vatten, leta fram bilnyckeln, jaga Jonathan 5 varv runt köksön för att på på honom skorna, trösta Wille som är arg, kissa, hitta mina egna skor som Jonah tagit en av och lagt i köket, låsa dörren, gå tillbaka in och hämta Jonathans vatten, låsa dörren, gå tillbaka in och hämta Willes napp, låsa dörren, försöka koppla på blåtanden, stanna på vägen vi varje grävskopa vi ser då sonen ropar Gäkoka, Gäkoka, Gäkoka och blir jätteledsen när mamma försöker köra förbi...

Hurra för William 5 månader idag: tar äntligen napp

Vår lilla kille snart stor. Fortfarande så liten men inget spädbarn längre. För fem månader såhär dags hade jag ganska nyligen fått mitt o Willes rum på bb. Han låg där i min famn så ny och omedveten. Idag så medveten och nyfiken. Då, den första natten tog han nappen. Nu har vi efter en lång period av anti-napp kommit 360 tillbaka till napp. Vi provade efter mycket jobb och trug till slut Jonathans storlek på napp och oj vad det satt bra och ljuden han gjorde fick mig övertygad om att napp är GOTT. Grattis min son på 5 månaders dagen.

Har ingen bra nappbild, men en 5-månaders bild :-)