Wille på BVC och Jonathans första Bästis

Idag var vi på BVC med Wille för läkarundersökning. 9120 gr, 72,5 cm lång. Fortfarande exakt på sin egen kurva för alla mått. 1 kurva över snitt för vikt och 1,5 kurva över snitt för längt. Han visade prov på hur stark han är när läkaren ställde honom på skötbordet och där stod han rak som en pinne och ville inte sätta sig ner. Han charmar med sin glada personlighet och det var samma sak nu. Från öra till öra flashade han doktorn ett stort smil och visade sina två små tänder och skymten av en smilgrop i högra kinden.

Jonathan har varit med farmor, farfar och Sisa hela eftermiddagen medan vi har åkt runt överallt och inhandlat för den analkandes semestertrippen till Turkiet. Wille har varit en bra sport och hängt med utan gnäll när mor och far flackat både hit och dit. När vi kom för att hämta hem Jonathan så ville han inte lämna Sisas famt. "Hej Jonathan", utbrast jag, "får mamma en kram!" Han sken upp som en sol och svarade "naeh, Sisa" och hängde sig hårdare kring Sisas hals. :-) Han hade inte alls tid med mamma. Sisa släppte ner honom på golvet och jag frågade om han skulle följa med mamma och pappa hem till huset. Svaret var givet, "leka Sisa". Jag tror bestämt Jonathan fått sin första bästis!

Han sa sitt namn

Idag sa Jonathan sitt eget namn för första gången. Det blev både Nona och Jonah i mixen av alla  försök. Jättekul. Nu har den spärren lossnat. ,

Situationen var som sådan att han stod vid Micke som sa "Om jag säger, Hej vad heter du. Då ska du svara, jag heter Jonathan". Samtidigt som detta skedde kom jag bärandes på en latte åt Micke och frågade i förbifarten, kan du säga "Jonah", på det svarade Jonathan direkt "jonah". Jag blev så överraskad att jag tappade hakan. Jag ställde ifrån mig kaffet och plockade upp hakan....skojade bara :-), självklart menar jag Jonathan. Jag gav honom en bamsekram. Micke applåderade och vi gav massor av beröm. Därefter ställde jag ner honom och sprang och hämtade kameran. Typiskt morsan, tänkte väl Jonathan, som blev lite sur när kameran skulle fram. Jag lyckades till slut knäppa en bild samtidigt som jag fick honom att igen säga "Jonah".

Min minomino

Idag har vi hunnit med mycket. Vissa dagar tenderar att bara försvinna utan att man hunnit med något. Andra försvinner de också fast man som idag ändå hunnit med en del. Den gemensamma nämnaren dock: dagarna går för fort.

Förmiddagen spenderade vi ute. Jonathan kallar sin ute-leksakslåda för Rorri, som i Rorri räserbil. Den är röd-lila med ett smily face på kortsidan. Så, han berättade efter frukost att han ville leka med Rorri. Sagt och gjort. Medan jag drack en latte på farstukvisten så grävde Jonathan med alla sina grävskopor i gruset.
Mormor kom precis när jag la Jonathan för middags-lur. I monitor hörde vi hur Jonah räknade "oåaa, iioo, eeva, dolv, ...eeva, dolv". Någonstans har nr tio tagit vägen. Han hoppar alltid över det. Och visst, det går ju lika bra för det. 

Jonathan har ännu inte lyckats få fram ordet mormor, men idag kom steget dit - "minomino". Mormor har nu alltså blivit minomino. Jonathan och mormor har en speciell lek tillsammans, de bygger. Bygga minomino. Då tar de fram mjukklossarna och staplar och river. Favoritleken med minomino.

Hoppelihopp

I torsdags började William hoppa, 6 månader och 4 dagar gammal. Upp och ned, upp och ned. Inte bara när han står/sitter i sin gåstol utan även när vi håller honom. Detta är något senare än Jonathan som började hoppa som en hare redan vid 5 månader. Jag skrev ett inlägg till "mammakompisarna" på fb-gruppen den 15 nov 2010, som löd "Jonathan har börjat hoppa som en liten hare när han står upp. Hur är det med era små vildbasar?"

"Prata med andra bebisar är skoj, eller vänta nu... den bebisen liknar ju mig".
Förtjust över sin egen reflektion i diskmaskinen babblar, tjoar, klappar och även attakerar William den andra bebisen i spegelbilden. Eftersom han blivit så rörligt i sin gåstol så tar han sig runt på egen hand och har nu alltså upptäckt sin egen "spegelbild". Han är högljudd som det är ändå vår lilla grabb, så han blir verkligen inte tystare nu när han har hittat "någon" att prata samma språk med.

Titt-ut

Det är så härligt att se barnen leka tillsammans. Idag blev det leken titt-ut som stod högst på skojlistan. Båda barnen skrattade och fnissade gott. En liten försmak på hur roligt de kommer ha tillsammans när Wille blivit lite äldre och kan bli än mer delaktig i leken. Just nu dock är Jonathan inne i en "vill inte dela med mig" fas. Om William har fått tag på någon av leksakerna så är Jonathan snabbt där och hävdar sitt leksaksföreträde. Han tycker att alla leksaker är hans. Det är klart att vi tillrättavisar hans beteende men just nu utan större framgång. Han blir totalt knäckt när vi kört över honom och tagit tillbaka leksaken från honom och gett den till William. Svår balansgång det där. Men, han växer väl ur det lagom tills William kommit in i den åldern :-)

 

Hette han Jonathan eller var det Emil?

Undertiden jag satt badvakt åt Jonathan idag passade jag på att bläddra lite på nätet. Jag registrerade att badrummet doftade gott av duschtvål men tänkte in mer på det. Jonathan plaskade och lekte glatt med sina nya båtar i badbaljan och utbrister "tiiita bubbe tiitta". Vi hade fyllt på ett bubbelbad åt honom för att göra badet lite roligare. På Joathans uppjagade utrop om bubblor såg jag att det hade blivit fler bubblor i badet - VÄLDIGT mycket fler bubblor. Normalt sett försvinner bubblorna efter ett par minuter, inte förökar sig. "Vad i hela... Va nu då...vad är det han leker med!?" Båten guppade glatt för sig själv och Jonathan hade i stället fått tag på min bästa duschtvål och hade tömt ut allt innehåll i badvattnet. Därefter hade han fyllt flaskan med vatten igen, sprutat ut innehållet så det skapade mängder av parfymerade bubblor och var mitt inne i en upprepande procedur när jag äntligen reagerade. Bubblorna fyllde hela badbaljan och Jonathan hade börjat gno sig i ögonen med det såpiga vattnet. Trots att jag satt precis bredvid så hade jag ändå lyckats missa att han hade fått tag på den där flaskan och än mer att han hade hunnit tömma ut hela det cremiga innehållet. Hujedamej, de hyss den lilla gossen Jonathan hittar på. Jag känner mig lite som Emils mamma, Alma, som i stället för att blogga skrev i sin blå bok om de hyss den olycksalige gossen Emil tagit sig för den dagen.  "Hyss hittar man inte på, di bare blir. Och att det är ett hyss det vet man inte förrän efteråt."

Innan jag fiskade upp min blomdoftande son ur badet så passade jag på att föreviga den komiska situationen på bild.