Kul med kusinerna

Så har då annandag jul passerat. Vi åkte iväg tidigt i förmiddags för att spendera dagen hos min bror med familj. Vi har inte haft tillfälle att se deras nya hus tidigare så det var jätteroligt att vi kunde ta denna dag till det. Det var också ett halvår sedan lite drygt som barnen träffade sina kusiner Johan och Emma, så det var speciellt värdefullt. Att ett halvår har så stor betydelse. Jonathans kommunikationsförmåga har ju tagit fart under det här halvåret så från att inte alls kunna uttrycka sig till att busa omkring och prata meningar och göra sig förstådd. Jag började förbereda Jonathan för ett par dagar sedan att vi skulle åka för att hälsa på Johan och Emma. Det är märkligt vad han nu kommer ihåg vad man pratar om från den ena dagen till den andra och det är tydligt att han sätter ihop samband. Vad tänker jag på då specifikt? Jo, efter att vi hade åkt nån timma så var vi tvugna att stanna för att trösta Wille som inte gillade läget utan skrek för full hals. Jonathan satt tålmodigt och väntade tills han också tröttnade på atg sitta stilla. Han började gnälla, skakade på huvet och sa "inte åka kusinen". Den här långa bilfärden tycktes tydligen aldrig ta slut så enligt hans tanke så innebar träffa kusinerna bara mer sitta stilla, och han hade helt enkelt fått nog.

Väl framme dock så var det ju jätteskoj att få leka. Orden kusiner/kusinen hade etsat sig fast hos Jonah, men namnen var dock svårare att komma ihåg. Vid ett tillfälle kom Jonathan ut från Johans rum och fram till oss vuxna med frågan "heter kusinen?"

Johan som annars har mycket spring och lek i benen hade tröttnat på sin 5år yngre kusin och hade satt sig vid köksbordet. Jonathan som hade roligare än någonsin poppade fram huvuder framför Johan och sa "hallååå kusinen, lääka. Kom lääka jag." så tog han Johans hand och drog Johan till benen och med sig in i Johans rum igen. Vid flera tillfällen försökte Johan springa ifrån Jonathan, som bara såg det som ytterligare en skojig lek och sprang glatt runt runt runt, samtidigt som han gapskrattade. Kanske låter som om Johan inte var snäll som försökte springa ifrån; men vi var där i 9 timmar och Johan var jätteduktig med Jonathan under hela tiden. Emma också självfallet, men det var Johan som hade fått en liten svans och beundrare för dagen.

I bilen hem, efter att vi precis lämnat deras familj och deras jättefina hus, kläckte Jonathan ur sig "rolig pojke kusinen!" Vi har aldrig sett honom interagera och prata så mycket med andra barn.
Dagen har varit hel-lyckad. Nu mer än någonsin önskar vi att de bodde närmare än dessa 3 långa timmars bilfärd.

Charmtroll

Idag var en lek och slappardag. Alla nya leksaker från tomten har varit i fullt bruk sen i morse. Redan kl 00:32 hittade vi Jonathan på golvet i sovrummet, i mörkret, lekandes med sin nya bil-lastare. Micke och jag skulle just till att avnjuta en var sin sen kvällsmacka efter en för övrigt hel-lyckad julafton med mor och farföräldrarna, när jag tyckte det dunsade till från övervåningen. Jonathan är uppe sa jag till Micke som inte trodde mig utan hävdade att han bara vände sig i sängen. Naeh sa jag, ja måste kolla. Jag smög tyst för att inte väcka grabbarna ifall jag hade fel ändå. Jag öppnade dörren och mycket riktigt, där satt vår 2 & 1/2 åring lekandes. Jag lyfte tillbaka honom i sängen och förklarade att vi fortfarande hade 8 timmar kvar att sova innan vi fick gå upp och leka. Jonathan höll med men sa att han var hungrig så jag gick ner och tog fram en yoghurt som Micke tog med sig upp till Jonathan. Inom kort hade han somnat om.

Nu på sena eftermiddagen tog Micke med sig Jonathan till Ica. I affären fick han dra sin egna lilla kundvagn och hade ett mycket specifikt önskemål om vad som skulle packas i vagnen. Ha ville packa Alla Risifrutti affären hade på hyllan. Alla, frågade Micke. Jaoh, alla svarade Jonathan med det största och allra mest övertygande leendet. :-)

Jonathans ordsammansättning har nu ökat till 5 ord korrekt sammansatta. "gå ut och gräva snö".
Denna mening kläckte han ur sig fm den 23 dec.

Mamor, Babbe, Lill Kutt, Komma, Kakka Jöggö och Husshuss

Jodå, Jonathans alldeles egna uttal för farmor, bamse, lille skutt, skalman, katten jansson och husmusen. En sådan gullig sak är väl värt att dokumentera för framtiden.

Kraften bakom marknadsföring mot barn

Igår kväll fick Jonathan en leksakskatalog av farmor. Den blev snabbt populär och han satt vid bordet, i soffan och låg på skötbordet och bläddrade i sin katalog. Katalogen har skickats ut av ett leksaksbolag till hemmen nu inför jul till just för att man kan få idéer till vad man kan köpa i julklapp till sina barn.... trodde jag ja. I förmiddags blev vi varse varför dessa kataloger skickas ut.

Jonathan hade suttit i fåtöljen och bläddrat och tittat när han plötsligt reser på sig, går ut i köket och hämtar en sax ur kökslådan. Detta är första gången han själv hämtar en sax från en låda. Micke hann stoppa Jonathan och la tillbaka saxen. Jonathan gick då och hämtade katalogen och kom fram till mig, visade med handen att han ville ha ut bilden och sa "sissa ut".- Jaha, svarade jag, du vill att mamma ska hjälpa dig klippa ut bilden. "Jaaoh" svarade Jonathan, halvgråtandes, halvskrattandes. Jag hämtade saxen och klippte ut räserbilen ur katalogen, medans Jonathan fnittrade och skrattade exalterat. Jag gav bilden till Jonathan som blev.... förtvivlad. Vad nu då?! "Bilen", tjöt han, och försökte greppa om räserbilen med handen och dra ut den ur bilden. Åhhh, Micke, han trodde att själva bilen kunde komma ut ur bilden, sa jag till Micke som tittade med medlidande på Jonathan. Jag försökte förklara för Jonathan att det bara var en bild av en bil och att man var tvungen att åka till affären och handla bilen för att kunna leka med den hemma. "Lalla bilen", svarade Jonathan, fortfarande ledsen att han inte kunde leka med räserbilen på bilden. Den här scenen med gråt och upprördhet forsatte i alla fall en halvtimme med olika fordon från katalogen tills vi var på vippen att åka och handla en bil till Jonah. Det är just en sådan här situation leksaksföretaget vill skapa, sa Micke. De har verkligen "lyckats" med sitt syfte.

Williams viktiga datum

Det händer saker så fort nu så jag känner att jag vill få ner några viktiga datum gällande Williams utveckling.

1) Dan innan han fyllde 8 månader (28/9) ställde han sig upp helt själv för första gången med hjälp av vardagsrumssoffan.

2) 3 dagar efter han fyllde 8 månader 1/10 lossnade krypandet framåt. Fram tills dess ålade han sig framåt, eller snarare drog sig framåt genom att ligga på mage, dra med händerna och skjuta på med fötterna. Oftast bara högerfoten och vänster stod rakt upp i luften.

3) 1/11 tog han sina två första alldeles egna steg framåt på flit.

4) 5/11 vinkade med avsikt för första gången, åt farmor och farfar när de skulle gå. (höger hand)

Spännande utveckling

Det är verkligen hur coolt som helst att på så nära håll få se utvecklingen hos våra barn. Varje dag händer det något nytt och fascinerande. Det är ofta jag fylls av absolut förundran över de utvecklingssteg som kan ha tagits från den ena dagen till den andra. Mycket som händer i deras hjärnor och kroppar när de sover.

I princip varje kväll avslutar Micke och jag med att berätta om något händelserikt från dagen med barnen för varandra. Det är inget planerat utan mer ett behov att få dela med sig av sin upplevelse. Och, inte att förneka så är det ju skönt att få somna med ett leende på läpparna och en oändlig tacksamhet i hjärtat för de två små liv som vi blivit anförtrodda att ta hand om.

När man tänker ett steg längre så var det ju ändå bara ett "ögonblick" sen man själv var i den åldern och gick igenom samma utveckling som våra grabbar nu går igenom. Hur upplevde våra föräldrar den tiden? Reflekterade de över deras små barn på samma sätt som vi gör? Eller var det annorlunda för 40-talisterna? Här om dagen frågade jag pappa på skoj "var världen svart-vit när du växte upp?". Det var en annan tid, ett annat förhållningssätt, en annan förväntan på tillvaron och samhället. Världen var kanske lite mera "svart-vit" då.

Vad gäller utveckling så var jag på BVC med Wille igår. Han mätte 76 lång, vilket är genomsnittslängden för en 12-månaders bebe. Han blev ju 9 mån nu den 29 e.  Vikten kommer jag inte ihåg just nu men låg runt 9,8 kg.

Flaskpremiär

Idag har varit en händelserik dag. Dels har Jonathan sett två flygplansavgångar, ett på fm och ett på em. Han tycker det är Jättespännande. Eftersom vi ska åka till Turkiet på semester så var Micke så klok att han gjort en poäng i att åka så ofta han kan med Jonathan till flygplatsen för att det inte ska bli en skrämmande upplevlese. Nu pratar Jonathan oavbrutet om att vi ska flyga flygplan till Turkiet.

Sen har vi varit och lekt hos farmor, farfar och Sisa (faster).
Efter middasluren åkte vi en sväng för att dels låta Jonathan bada och sen gå en promenad i den fina kvällssolen med farmor och farfar. Jonathan hade jättekul i det 29gr vattnet. Både farfar och Micke vadade i med byxorna på tillsammans med Jonathan som invigde sina nya byxor. Båtarna fick följa med ner i poolen och när bollen plockades fram blev Jonah modigare och vågade sig längre bort från poolkanten. Helt plötsligt faller han och får en reäl kallsup. Micke var ju precis bredvid så det var ingen fara, men vi kände ändå att det var färdigbadat för denna gång eftersom han hade börjat bli blå om läpparna. Trots kallsupen höll inte Jonathan med utan ansåg att det var roligare i vattnet än på land. Vi fiskade upp vårt skakade lilla asplöv trots protester och bylsade på honom flera lager för att han snabbt skulle bli varm igen.
Väl hemma var båda grabbarna jättetrötta. Under tiden Micke duschade av Jonathan kloret så gjorde jag en flaska välling och beslutade att göra en även åt William. Han har ju inte tagit flaskan vid tidigare försöka så hade visserligen inga förhoppningar att det skulle fungera denna gången heller. Samtidigt måste jag ju fortsätta försöka. Förr eller senare funkar det väl, tänkte jag. I det här fallet blev det förr och inte senare. Helt plötsligt fattade han och drack 60 ml innan han tyckte det räckte för denna gång. Underbart och äntligen! Bra jobbat William!

Skötbordsbrottningen med William gick som vanligt förutom en ny händelse; han ställde sig på alla fyra. Som vanligt rullade han runt till mage och under tiden jag tvättade honom under hakan så reste han sig till krypposition. Gäller att va med. Den här grabben skulle lätt kunna ramla av skötbordet med den nivå av aktivitet han håller medan han "ligger" där.

Jag vet inte om det var pga tänderna eller magknip från vällingen, men medan Jonathan slocknade som en stock så gallskrek William sig själv till sömns. Det var Jättesynd om honom. Inget hjälpte. Det märktes tydligt att han var ledsen för att han hade ont men inget jag gjorde tröstade honom. Till slut la jag honom i sängen igen, på sidan och bankade frenetiskt i rumpan. Tanken slog mig, "tänk om han är gluten el lactos intolerant!?" "Måste hålla det under uppsikt!"
Av det rytmiska klappandet i rumpan lugnade han till slut ner sig. När han  väl hade somnat kändes det som om jag fått tennisarmbåge. Vad gör man inte för sina små.

Dags för inskolning - 2a dagen på förskolan

Nu har det alltså dragit igång. Vi började Jonathans inskolning på förskolan i måndags. Igår blev vi tvungna att ställa in pga att jag var riktigt risig med reäl feber så fick pappa och Jonathan stanna hemma för att se efter Wille. Idag gick de eftersom jag kände mig lite bättre.

11 grader och kraftig blåst, 9 barn, 2 fröknar - ut i skogen. Det var bara Jonathan och en flicka till som hade mössa. Ett barn hade bara en tunn fleece tröja över sin innetröja. Inget som helst vindskydd mao. Fröknarna och Micke frös, finns det då inget sambandsteoretiskt tänkande hos de där fröknarna att "hmmmm jag fryser, kanske barnen fryser som inte har mycket hår på skallen och ändå ingen mössa!?" Fröknarna hade berättat för Micke att barnen får klä sig själva och det de klär på sig får de ha på sig. VA!!!! Är det bara jag och Micke som reagerar illa mot det eller finns det fler där ute? En flicka hade tagit på sig stövlarna på fel fötter. Småsak kanske, men låt säga att hon gör det varje gång de går ut, i flera timmar, i det här läget när deras små fötter fortfarande formas så kan det skapa problem för henne fram genom livet. Jag kommer från en fotproblemsfamilj så det känns som om jag vet lite om det.

Det är jättekul att Jonathan får träffa andra barn och få uppleva och lära sig nya saker. Det vill vi inte ta ifrån honom. Men, pedagogiken är ju inte samma på alla förskolor. Just den här vansinniga pedagogiken känns som om de (förlåt i förväg) dragit ur röven. Faktiskt. Låter jag upprörd? Jo, men det kan nog stämma. Detta är våran lilla guldklimp och för oss att se att fröknarna behandlar de andra små 2-åringarna med sådan oaktsamhet så vet vi ju att Jonathan kommer utsättas för samma sak. Svårt. Efter inskolningen, så får vi nog ta ett prat med föreståndaren, och är det så att vi inte ser på detta med samma ögon så får vi ta ur honom ur just denna förskola och leta efter annan. Så känns det just nu.

Förskolan har en hemmasnickrad brandbil som barnen kan sitta i och klättra på. Jonathan älskade givetvis denna, och har inte pratat om annat sen i måndags. Den har, enligt Micke, potentiellt livsfarliga säkerhets brister som han absolut inte uppskattade. Givetvis hittade lille Jonah en av de säkerhetsbristerna. Han föll handlöst mot en oslipad kant och slog ett djupt jack i ansiktet en 1/2 cm ovan överläppen på hans högra sida. Så, när de kom hem ringde Micke till BVC och fick åka raka vägen dit med Jonathan för en undersökning. Det behövdes ingen åtgärd. Det kommer bli ett ärr som förhoppningsvis bleknar bort. Annars får han väl en lite ersättning från försäkringsbolaget. Vi har bilddokumenterat såret så man specifikt kan påvisa datum och var i ansiktet det sitter. Lilla gubben. :-(

5e tanden på väg

Idag upptäckte jag Williams 5e tand på väg. Bottenkäken på hans högra sida om de två små som redan kommit. Jag hade precis gett honom lunch. Nöjd och glad joddlade han för FULL HALS och det var i samband med det som jag såg den lilla, lilla sprickan i tandköttet. Vad fort det går nu. O jag som inte lyckats sluta amma. Det sprätter i hela kroppen på honom och han blir överförtjust när det är dags för bröstet. Hur kan man säga nej till det? Det kanske jag gör snabbare än snabbast dock efter första onda bettet. Jag har fått några små tjuvnyp hittills, men inget som fått mig att skrika till än. Så, så länge som han efterfrågar att bli ammad så fortsätter jag. Jonathan tappade intresset själv när han var ganska exakt 7 månader. Wille har ju passerat det stadiet. Det kommer när det kommer, alla barn är olika.

Wille på BVC och Jonathans första Bästis

Idag var vi på BVC med Wille för läkarundersökning. 9120 gr, 72,5 cm lång. Fortfarande exakt på sin egen kurva för alla mått. 1 kurva över snitt för vikt och 1,5 kurva över snitt för längt. Han visade prov på hur stark han är när läkaren ställde honom på skötbordet och där stod han rak som en pinne och ville inte sätta sig ner. Han charmar med sin glada personlighet och det var samma sak nu. Från öra till öra flashade han doktorn ett stort smil och visade sina två små tänder och skymten av en smilgrop i högra kinden.

Jonathan har varit med farmor, farfar och Sisa hela eftermiddagen medan vi har åkt runt överallt och inhandlat för den analkandes semestertrippen till Turkiet. Wille har varit en bra sport och hängt med utan gnäll när mor och far flackat både hit och dit. När vi kom för att hämta hem Jonathan så ville han inte lämna Sisas famt. "Hej Jonathan", utbrast jag, "får mamma en kram!" Han sken upp som en sol och svarade "naeh, Sisa" och hängde sig hårdare kring Sisas hals. :-) Han hade inte alls tid med mamma. Sisa släppte ner honom på golvet och jag frågade om han skulle följa med mamma och pappa hem till huset. Svaret var givet, "leka Sisa". Jag tror bestämt Jonathan fått sin första bästis!

Han sa sitt namn

Idag sa Jonathan sitt eget namn för första gången. Det blev både Nona och Jonah i mixen av alla  försök. Jättekul. Nu har den spärren lossnat. ,

Situationen var som sådan att han stod vid Micke som sa "Om jag säger, Hej vad heter du. Då ska du svara, jag heter Jonathan". Samtidigt som detta skedde kom jag bärandes på en latte åt Micke och frågade i förbifarten, kan du säga "Jonah", på det svarade Jonathan direkt "jonah". Jag blev så överraskad att jag tappade hakan. Jag ställde ifrån mig kaffet och plockade upp hakan....skojade bara :-), självklart menar jag Jonathan. Jag gav honom en bamsekram. Micke applåderade och vi gav massor av beröm. Därefter ställde jag ner honom och sprang och hämtade kameran. Typiskt morsan, tänkte väl Jonathan, som blev lite sur när kameran skulle fram. Jag lyckades till slut knäppa en bild samtidigt som jag fick honom att igen säga "Jonah".

Min minomino

Idag har vi hunnit med mycket. Vissa dagar tenderar att bara försvinna utan att man hunnit med något. Andra försvinner de också fast man som idag ändå hunnit med en del. Den gemensamma nämnaren dock: dagarna går för fort.

Förmiddagen spenderade vi ute. Jonathan kallar sin ute-leksakslåda för Rorri, som i Rorri räserbil. Den är röd-lila med ett smily face på kortsidan. Så, han berättade efter frukost att han ville leka med Rorri. Sagt och gjort. Medan jag drack en latte på farstukvisten så grävde Jonathan med alla sina grävskopor i gruset.
Mormor kom precis när jag la Jonathan för middags-lur. I monitor hörde vi hur Jonah räknade "oåaa, iioo, eeva, dolv, ...eeva, dolv". Någonstans har nr tio tagit vägen. Han hoppar alltid över det. Och visst, det går ju lika bra för det. 

Jonathan har ännu inte lyckats få fram ordet mormor, men idag kom steget dit - "minomino". Mormor har nu alltså blivit minomino. Jonathan och mormor har en speciell lek tillsammans, de bygger. Bygga minomino. Då tar de fram mjukklossarna och staplar och river. Favoritleken med minomino.

Hoppelihopp

I torsdags började William hoppa, 6 månader och 4 dagar gammal. Upp och ned, upp och ned. Inte bara när han står/sitter i sin gåstol utan även när vi håller honom. Detta är något senare än Jonathan som började hoppa som en hare redan vid 5 månader. Jag skrev ett inlägg till "mammakompisarna" på fb-gruppen den 15 nov 2010, som löd "Jonathan har börjat hoppa som en liten hare när han står upp. Hur är det med era små vildbasar?"

"Prata med andra bebisar är skoj, eller vänta nu... den bebisen liknar ju mig".
Förtjust över sin egen reflektion i diskmaskinen babblar, tjoar, klappar och även attakerar William den andra bebisen i spegelbilden. Eftersom han blivit så rörligt i sin gåstol så tar han sig runt på egen hand och har nu alltså upptäckt sin egen "spegelbild". Han är högljudd som det är ändå vår lilla grabb, så han blir verkligen inte tystare nu när han har hittat "någon" att prata samma språk med.

Titt-ut

Det är så härligt att se barnen leka tillsammans. Idag blev det leken titt-ut som stod högst på skojlistan. Båda barnen skrattade och fnissade gott. En liten försmak på hur roligt de kommer ha tillsammans när Wille blivit lite äldre och kan bli än mer delaktig i leken. Just nu dock är Jonathan inne i en "vill inte dela med mig" fas. Om William har fått tag på någon av leksakerna så är Jonathan snabbt där och hävdar sitt leksaksföreträde. Han tycker att alla leksaker är hans. Det är klart att vi tillrättavisar hans beteende men just nu utan större framgång. Han blir totalt knäckt när vi kört över honom och tagit tillbaka leksaken från honom och gett den till William. Svår balansgång det där. Men, han växer väl ur det lagom tills William kommit in i den åldern :-)

 

Hette han Jonathan eller var det Emil?

Undertiden jag satt badvakt åt Jonathan idag passade jag på att bläddra lite på nätet. Jag registrerade att badrummet doftade gott av duschtvål men tänkte in mer på det. Jonathan plaskade och lekte glatt med sina nya båtar i badbaljan och utbrister "tiiita bubbe tiitta". Vi hade fyllt på ett bubbelbad åt honom för att göra badet lite roligare. På Joathans uppjagade utrop om bubblor såg jag att det hade blivit fler bubblor i badet - VÄLDIGT mycket fler bubblor. Normalt sett försvinner bubblorna efter ett par minuter, inte förökar sig. "Vad i hela... Va nu då...vad är det han leker med!?" Båten guppade glatt för sig själv och Jonathan hade i stället fått tag på min bästa duschtvål och hade tömt ut allt innehåll i badvattnet. Därefter hade han fyllt flaskan med vatten igen, sprutat ut innehållet så det skapade mängder av parfymerade bubblor och var mitt inne i en upprepande procedur när jag äntligen reagerade. Bubblorna fyllde hela badbaljan och Jonathan hade börjat gno sig i ögonen med det såpiga vattnet. Trots att jag satt precis bredvid så hade jag ändå lyckats missa att han hade fått tag på den där flaskan och än mer att han hade hunnit tömma ut hela det cremiga innehållet. Hujedamej, de hyss den lilla gossen Jonathan hittar på. Jag känner mig lite som Emils mamma, Alma, som i stället för att blogga skrev i sin blå bok om de hyss den olycksalige gossen Emil tagit sig för den dagen.  "Hyss hittar man inte på, di bare blir. Och att det är ett hyss det vet man inte förrän efteråt."

Innan jag fiskade upp min blomdoftande son ur badet så passade jag på att föreviga den komiska situationen på bild.

Världens bästa pappa

Mina grabbar har världens bästa pappa! Från det att pojkarna var precis nyfödda har Micke haft en dialog med dem. Hur menar jag då kan man ju undra? Ja, han pratar med dem om allt möjligt. Inte bara "gogoogaga" bebisprat utan som idag tex när Jonathan satt hos Micke i fåtöljen och hade OS mys framför hästhoppningen som visades på tv:n. Jag hörde hur Micke berättade för Jonathan om det som hände på tv:n, pekade, kommenterade och ställde frågor. Han fick något svar här och var från Jonah, och så fortsätter dialogen. Fram och tillbaka. Man märkte tydligt att Jonathan lyssnade uppmärksamt och trivdes i situationen.

För mig är det något alldeles unikt att se en far prata med sina så små barn sådär i långa mysiga konversationer. Både far och son så fullt engagerade i dialogen. Inget konstigt, tillgjort eller krystat bara fullkomligt naturligt. Precis samma sak skulle Micke kunnat göra med William 6 månader. Williams svar skulle ju naturligtvis varit just "googogaga", men Mickes del av konversationen skulle varit densamma.

Jonathan tycktes gilla hästhoppning. När han hade tröttnat på att sitta och mysa med sin pappa så gick han fram till tv:n och hjälpte hästarna: "oh hej, tiiiittta, ohhh hopp, tiiiitaaa kacki, oh hopp". Vi kunde inte hålla oss för skratt. Det var så äkta och genuint. Mycke bättre än så kan OS inte bli.

 

Dags för tandborsten

Nu när Williams små risgryn till tänder börjat komma upp ur tandköttet är det dags för tandborsten att plockas fram. Ikväll efter badet så blev det premiär. Till skillnad mot storebror som inte alls uppskattar att borsta tänderna så gapade William stort och tog tacksamt emot lite tandköttsmassage. Det är klart, det kliar ju nu när tänderna tränger igenom. Med en pytte liten gnutta tandkräm på hans nya fina vita tandborste så gurglade han glatt när mamma borstade hans tänder. Bra gjort lilleman. Det var den första av alla ca 65 000 gånger som dina tänder ska borstas.

Tagen på bar gärning

2 års bus är något man bara får räkna med om man har ett nyfiket barn. Den sekund man inte är uppmärksam så får man som förälder skylla sig själv. Lämnar man kryddorna på bordet efter en smarrig italiensk måltid så är det bara ren tur om kryddorna står kvar när man väl kommer på att de ska ställas in i skåpet igen. 

Även att städa upp efter sig själv var rolig tyckte Jonathan som passade på att bli en grävskopa i vitlöksberget. När Jonathan väl ansåg att det var färdigstädatstädat så försvann han tyst under tiden mamma plockade fram dammsugaren. En tyst Jonathan håller alltid på med något fuffens, det har vi lärt oss. Det är klart, det fanns ju fler kryddor att upptäcka, och det kunde ju inte han rå för.

När är tillräckligt tillräckligt?

Är det vi som svenskar eller är det i-lands människor rent generellt som tycks vara en gnutta missnöjda oavsett omständigheterna? Vi får löneökning, men inte tillräckligt mycket. Vi har semester, men inte tillräckligt länge. Vi har helger mitt i veckan, men inte tillräckligt många. Vi unnar oss livets goda, men inte tillräckligt ofta. Vi kan skaffa oss massor med tillgångar, men inte tillräckligt.

Än mer kan man fråga sig om vädret någonsin är tillräckligt? Det kan vi inte påverka och ändå duger det aldrig åt oss. Vi är aldrig nöjda med det vi får. Vi som har allt gnäller om allt. Som bortskämda ungar värdesätter vi mycket alldeles för lite.

Griniga gamla gubbar på cykel måste kommentera surt och slänga ur sig ohyfs för att de tvingas dela gångbanan med en barnfamilj och deras barnvagn. Tänk vad svårt det måste vara för en sån surgubbe att använda cykelstyret. Är det för mycket begärt att önska lite civilvett och hyfs från våra i-lands medmänniskor? Är inte lyxen att kunna njuta av en cykeltur i det fina vädret tillräckligt?

Kanske är det så att vi inte kan vara riktigt glada just på grund av att vi har allt. Ohyfs, grinighet och att titta snett på andra tillhör kanske den där svenska jantelagsattityden? I jantelagen blir man provocerad av allt det som andra har och vi vill alltid ha mer. Av vad spelar ingen roll, bara det är mer. Grannen bygger om och har råd med en ny husvagn. Det är vårt frikort att snacka skit om dem och göra oss osams. Det vore ju synd att glädjas åt deras vägar. Sån't pysslar vi inte med i vårt ilands samhälle Sverige. Vi kan däremot försöka sabba lite för dem, göra en burn-out jämte deras bil i förhoppning om att det skvätter lite grus på lacken. Det är vad vi pysslar med i vårt jantelagssamhälle. [läses med ironi självfallet]

När ska vi börja bli tacksamma för det vi har och inte alltid vilja ha mer? Kanske måste vi som "Job" förlora allt innan vi kan börja inse att tillräckligt faktiskt var mer än tillräckligt.   

Sommarutflykt

Sommaren är härlig! Har man tur så lyckas man pricka in en utflykt till en äkta pitoresk sommarstad på en dag som just denna. Varma vindar, semesterstämning, myllrande människor, sandaler, glass, sol, båtar och ryggskott. Ja för vad vore väl en perfekt dag som denna utan en gnutta ryggskott? Alldeles för bra, och det vore ju synd. Man är ju trots allt svensk och då ska ju allt serveras med motta. Lagom helt enkelt. En perfekt dag utan ryggskott är ju bara perfekt helt enkelt och det är ju allt annat än lagom. Tack och lov för svärföräldrar som snabbt trollade fram panodil och räddade dagen.

Idag var första gången vi inte planerat dagen utefter Jonathans middaslur. Vi packade in oss i bilen och stack iväg på utflykt utan att han hunnit sovit midda'. Han var jättetrött i bilen på vägen till vår utflyktsort men kunde inte somna. I sället sjöng vi "en kulen nattnattnatt...." Jonathan har börjat komplettera med orden där vi gör uppehåll i sången, tex vi sjunger "En kulen...", Jonathan fortsätter "...natt natt" osv. En rolig lek och vi är som vanligt förundrade över hur mycket han snappat upp. Tugga fot är tydligen också en rolig aktivitet när det inte finns annat att pyssla med på bilfärden. Får nog ta och införskaffa en portable dvdspelare till barnen inför nästa resa.

Jonathan somnade till slut kl fem som först och sov i vagnen en timma tillsammans med William under tiden vi spatserade runt i den härliga lilla hamnstaden. När han väl vaknade var det jättekul att promenera omkring med full uppmärksamhet från så många. Ena stunden skulle han räkna trappsteg och höll farmor i handen. Andra stunden skulle det kastas sten i vattnet med farfar och busa med faster som han numera

kallar Sisa. 

William, trots sina ringa 6 månader i morgon, hänger med så snällt. Roligast är det att få vara uppe i någons famn så att man inte missar något spännande.

I bilen hem sa Micke: "Att sticka iväg på utflykt med 2 små barn så här är inte bara dubbelt så jobbigt som att bara vara 2 vuxna, det är fyra, fem gånger så jobbigt. Men, det är också fyra, fem gånger så härligt". Tänk vad mycket man styr innan man väl kommer iväg. Och lika mycket styr är det när man väl ska hem igen. Det är ett helt företag att få in allt och alla i bilen trots att vi bara är fyra personer. Men att få uppleva en sommarutflykt tillsammans med sina barn är något alldeles speciellt. Jag kommer knappast ihåg hur det var innan då det här mer än överspeglar allt annat man tidigare upplevt utan barn.

Musikaliskt intresse

Det har blivit tydligt för oss att Jonathan uppskattar musik och även har ett musikaliskt öra. Han kan spendera lång tid framför en konsert dvd tillsammans med mamma och pappa. Favoriten är först och främst Pink, med Ave Mary-a. Vilken han för övrigt gärna sjunger på både nu och då, men på sitt eget vis Aaaaeeehhhh iiiiiiiiaaaaaa, efterföljt av en applåd för sig själv. Förutom "här kommer Diego" och bamses visa, så har nu Michael Jackson visat sig vara bland favorit toppen. Han satt länge och väl framför konsert/film dvdn This Is It tillsammans med övriga familjemedlemmar.

Ikväll passade vi på att bege oss ut en sväng på stan. Ett stort Svenskt band spelade mitt inne i city och trots att vi inte hade några biljetter in i själva spelområdet så tänkte vi gå en runda i den ljumma sommarkvällen. Kanske skulle vi höra lite i alla fall. Vi råkade hitta en passade plats att stanna till. Det var en bit ifrån men det gick utmärkt bra att ändå få njuta av den rockiga musiken och flashiga showen. Det här var den första livekonserten Jonathan fått uppleva och han njöt verkligen av underhållningen säkert förankrad uppe på pappas axlar. Vi stannade halva konserten, sen var det dags att få våra små guldklimpar i säng. William sov så gott i vagnen under tiden att det inte var några problem att vara kvar så länge. Eftersom vi stod en bit ifrån, bland minst ett hundratal andra fri-biljetts människor som hade strömmat till, så var ljudvolymen också ok för så små öron.

Micke och jag var båda förvånade över mängden ansamlade människor som medvetet var placerade på gratisavstånd med stolar, bord, snacks och diverse sprit. "Tänk vad biljettpengar de går miste om med tanke på att de tar 450 kr per biljett", sa Micke. "Ja, tänk också så många människor som de egentligen borde betala skadestånd till", sa jag. "De som bor här tycker nog det är lagom kul". Tanken slog mig att hade jag bott där så hade jag nog varit hur irriterad som helst över intrånget av det dunka-dunkat rakt in i mitt hem när jag försökte natta småttingarna. Förmodligen en typisk mamma-tanke. Musiken ekade och studsade mellan byggnaderna och skapade på vissa platser ett riktigt oljud. Stackars boende. Vem hade frågat dem om lov? Allt annat i sverige handlar om att få lov för än det ena än det andra. Självklart hade detta speleri också kommit med ett lov från en myndighet någonstans och säkert en stor summa pengar för att få det lovet. Men borde inte ett lov komma från de som verkligen påverkas? När vi sökte bygglov för vårat garage så var det så väldigt noga att "höra grannar". Kommunen skulle till och med höra sig själva eftersom de är grannar med skogsmark på ena sidan av vår tomt. Vem kan störas av ett garage jämter en skog? Men, hade grannar hörts inför det här? Självklart inte. Här hade vi kändisar som skulle tjäna pengar som kommunen i sin tur tjänade pengar på. Inte hörde man några grannar om lov för det. När allting i slutänden egentligen handlar om pengar, vad är det då som skiljer myndighetens verksamhet från en maffiaverksamhet? Förmodligen bara en sak, den ena maffiaverksamheten är laglig.

Pengar hit och pengar dit, hur som helst så fanns det även för oss ett stort värde i det hela, om dock inte av den monetära arten. Vi fick se Jonathan upprymt och uppfylld av sin första livekonsert, och det var ovärderligt. 

Bilbus hos mormor och morfar

När värmen slår till som den gjort de senaste 3 dagarna så är det ännu större nackdel för grabbarna att inte tomten är i ordningställd än. (nästa sommar, nästa sommar, håller tummarna) Hur roligt är det att sitta utanför i värmen och gräva med grävskopor i grus? Visst, oftast jättekul självklart, för det är ju grävskopor och vad kan vara roligare än grävskopor? Men, eftersom framsidan här hemma blir stekhet i solen så beslutade jag i förmiddags att packa in grabbarna i bilen och bege mig ut på landen till mormor och morfar. Härligt stor gräsmatta, grusväg, inga bilar (förutom någon enstaka granne), en bäck som porlar, fåglar som kvittrar och en hel del hästflugor som bits. Mindre roligt kanske. Men, gör man som Jonathan, åker riktigt fort på sin röda blixtenbil så åker man ju ifrån alla flugor, bromsar, blinningar och mammor. Jonathan passade på att testköra grusväg, gräsmatta, altan, nyligen flytspacklat golv inomhus, rabatter, stenplattor och varför inte en och annan utomhustrappa. Det går det med tydligen bara man har tillräckligt stark vilja. Roligt var det hur som helst och leken slutade inte förrän det var dags att bege sig hem igen.

Vart tog ljusen vägen?

Det finns ett skåp i köket som för Jonathan inbjuder till både bus och påhitt. Spännande skåpet. Vi tog för en tid sedan bort dörrhandtaget för att hindra att han skulle ta sig in, men det dröjde inte länge förrän han kom på knepet för att få upp dörren ändå. Du vet, det är ett sån't där skåp där lite av varje hamnar. Saker som inte har någon annan angiven plats. Servetter, pennor, vaser, stearinljus, köksvågen, samarin och en hel del krimskrams.

Här om dagen när jag hade bytt blöja på William, en ypperlig tidpunkt att hitta på bus, kom jag ut i köket och då stod dörren till spännande skåpet på vid gavel och mina jul-stearinljus var borta. Jonathan hade andra planer för de där ljusen än att va inne i ett för övrigt tråkigt och mörkt skåp. Han hade packat alla ljus fint i sin släpvagn och begav sig iväg på hemligt uppdrag.

26/7 Uppdatering till ovan inlägg. Efter Jonathans ljus-bus blev stearinljusen kvar på gömstället. De glömdes liksom bort i dagens vardagliga kaos. Helt plötsligt får Jonathan för sig att städa. Han for in under skötbordet, in bakom pumpen, kom tillbaka ut med ljusen i högsta hugg, ut i köket, öppnade hemliga skåpsluckan och la tillbaka ljusen. Detta följdes av stora applåder från mor och far, varpå han upprepade handlingen för att hämta resterande ljus. Detta också följdes av stora applåder från mor och far varpå Jonathan svarade med en glädjedans och applåder åt sig själv :-)

Andra tanden

William började morgen kl 07 på sitt numera sedvanliga sätt, att skrika så högt han kan. Han är inte ledsen eller arg. Han bara provar rösten. Han har nämligen upptäckt att han kan göra massor av olika ljud så varför inte göra de ljuden med full volym. Jag försökte få tyst på honom för att inte övriga familjemedlemmar skulle vakna och det var då jag upptäckte en andra liten skåra i Williams tandkött, nedre raden, vänster framtand. (hans vänster) Så, nu har han alltså 2 små tänder på gång.

Dagliga telefonsamtalet

Jonathan tycker det är jätteroligt att prata med mormor på telefonen. Vi tycker också det är roligt. Han går omkring i huset och pekar på olika saker och berättar för mormor vad han ser. Mormor pratar givetvis på hon också och konverserar tillbaka. Jonathan lyssnar intensivt och svarar med något annat han ser. Bebe, pappaeh, mammaeh, titt-ut, stol, gäkocka, kacki, dato, och så fortsätter det. Det är så intressant att se honom lyssna, prata och över huvud taget förstå vad det är han pysslar med. Idag försökte han ringa själv till mormor. Det gick mindre bra. Han tyckte han skulle trycka bara på knapp nummer fyy-faa, fyy-faa, fyy-faa, fyy-faa.

Första tanden

Igår eftermiddag tyckte jag att jag kände något hårt och vasst i Williams underkäke. Kan det var en tand på väg tänkte jag. Jag försökte titta, men såg inget. Jag kände dock och sa till Micke att jag tycker mig känna en liten tand på gång. Mycket riktigt, i morse när jag tittade igen så fanns det en liten skåra synlig där tanden brutit igenom tandköttet. William är idag 5 månader och 3 veckor gammal.

På Jonathans 6 månadersdag skrev jag som svar på en samtalstråd till mammagruppen att Jonathan varken hade fått tänder eller hår. Han vägde då 7700 och var 69 lång. På 7 månadersdagen skrev jag: "Jonahs tand har inte riktigt kommit upp än det är bara tandköttet som spruckit och det är vasst. Vi har inte börjat borsta än men om några dagar kommer vi nog börja. Han tuggar också på utsidan av nappen, o vill gärna bita på våra fingrar."

En dag fyllt av första...

Idag var det dags att smaka gröt. Vi fick reklamprov på posten här om dagen från Nestles med bla en påse gröt. Kanon. Jag hade bara köpt hem välling i förberedande syfte, så det kom alldeles lägligt. Jag blandade till en halv potion. Med Wille i stolen kom Jonathan tjoandes och tyckte att det hela var väldigt spännande. "Gäöt" utbrast han och plockade ut nappen han tidigare hade stulit ur Willes mun och stoppat i sin egen. "Naeh Jonathan, du har redan ätit, nu är det William som ska äta." Jonathan accepterade läget snabbt och stoppade tillbaka nappen i munnen och satte sig på stolen bredvid för att titta på. Vid varje sked jag gav William hade jag en liten ljudeffektsmaskin bredvid. "nam-nam-nam" lät det från Jonathan som finssade och for fram och tillbaka på stolen.
"Vill du mata bebe", frågade jag Jonathan. "jaoh" svarade han glatt och hoppade upp i mitt knä. "nam-nam-nam" sa han när han med min hjälp matade in sked efter sked i Williams mun. William tyckte att det smakade jättegott och dök efter skedarna när de närmade sig munnen. Hälften kom ut igen eftersom han inte riktigt fått kläm på vad man gör med tungan när man äter i stället för suger och dricker. Jonathan tröttnade när han själv råkade bli kladdig från Willes utfall efter skeden.
Riktigt mätt blev han inte utan passade på att smakade både på haklappen och stolsdynan när gröten slutade komma. Vi satte oss i soffan och avslutade måltiden med mjölk i stället.

På eftermiddagen beslutade vi oss för att göra ett andra försök med välling. Jag provade välling här om dagen utan framgång. Han fattade inte hur han skulle handskas med pipen på den nappflaskan så igår när vi var och handlade passade jag på att köp en annan flaska, med en annorlunda pip och trodde det skulle funka bättre. Detta var Mickes och Jonathans första "mata Wille med välling"-försök. Tyvärr så lyckades det inte denna gång heller. Jonathan blåste i flaskan första gången han fick flaska och Wille tuggar. Man tycker att han borde va expert på sugreflexen eftersom han inte gjort något annat sen han föddes, men tydligen faller det sig mer självklart för honom att tugga i stället. Efter mycket trug så var William så frustrerad och hungrig att vi fick ge upp och återgå till gamla bröstrutiner. Så, bättre lycka nästa gång helt enkelt.  

Fyyfaa, Fem

Jonathans räknetalang fortsätter att förvåna.
Idag gick han fram till samsungkartongen som stod kvar i hallen från igår kväll, pekade på nr 4 och sa: "fyyfaa". "BRA!!! Jonathan!!!!" utbrast jag. "Det stämmer, det är nummer fyra".

Jag plockade därefter upp Jonathans flippflopps och frågade honom vad det var för siffra på skorna. "Fem" svarade han och gick glatt vidare till nästa äventyr. Jag stod kvar med skon i handen och hakan på golvet :-).

Var har han lärt sig hur bokstäverna ser ut? Han avslöjade ju här om dagen att han kunde räkna, men att han hade kopplat ihop orden med en symbol för ordet det visste jag inte. Just nu händer det nya saker så otroligt fort i hans hjärna att jag knappast hinner med att dokumentera.

Du behöver inte ha så bråttom min älskade son. Du får gärna vara liten lääääänge lääänge.

1a bettet

Vi hade precis fikat klart. Jag dukade av bordet och vände mig mot diskbänken bara in några sekunder när William helt plötsligt började gråta. Jonathan skyndade snabbt bort från Willes sitter och såg så där skyldig ut som bara en 2-åring kan göra. Salivet och de djupa märkena i Williams panna och hjässa avslöjade med stora bokstäver vad som just hade hänt. Jag plockade upp Jonathan och bar bestämt tillbaka honom till "bebe", pekade på den röda pannan med de djupa tandavtrycken, berättade skarpt  att man absolut inte får bita med tänderna på "bebe". Jag pekade på Jonathans tänder och sa "ajajaj, inte använda tänderna på bebe. Förstår du vad mamma säger?!".... en fråga som jag inte hade förväntat mig ett svar till men fick ändå: "naeh"

Man får ju inte börja skratta i en sådan situation, men det var inte långt ifrån att jag brast. Micke som stod bredvid fångade situationen och sa "berätta för honom igen då om han inte förstår". Så, vi drog samma visa igen för att förtydliga allvaret i det som hade hänt.