Är det vi som svenskar eller är det i-lands människor rent generellt som tycks vara en gnutta missnöjda oavsett omständigheterna? Vi får löneökning, men inte tillräckligt mycket. Vi har semester, men inte tillräckligt länge. Vi har helger mitt i veckan, men inte tillräckligt många. Vi unnar oss livets goda, men inte tillräckligt ofta. Vi kan skaffa oss massor med tillgångar, men inte tillräckligt.
Än mer kan man fråga sig om vädret någonsin är tillräckligt? Det kan vi inte påverka och ändå duger det aldrig åt oss. Vi är aldrig nöjda med det vi får. Vi som har allt gnäller om allt. Som bortskämda ungar värdesätter vi mycket alldeles för lite.
Griniga gamla gubbar på cykel måste kommentera surt och slänga ur sig ohyfs för att de tvingas dela gångbanan med en barnfamilj och deras barnvagn. Tänk vad svårt det måste vara för en sån surgubbe att använda cykelstyret. Är det för mycket begärt att önska lite civilvett och hyfs från våra i-lands medmänniskor? Är inte lyxen att kunna njuta av en cykeltur i det fina vädret tillräckligt?
Kanske är det så att vi inte kan vara riktigt glada just på grund av att vi har allt. Ohyfs, grinighet och att titta snett på andra tillhör kanske den där svenska jantelagsattityden? I jantelagen blir man provocerad av allt det som andra har och vi vill alltid ha mer. Av vad spelar ingen roll, bara det är mer. Grannen bygger om och har råd med en ny husvagn. Det är vårt frikort att snacka skit om dem och göra oss osams. Det vore ju synd att glädjas åt deras vägar. Sån't pysslar vi inte med i vårt ilands samhälle Sverige. Vi kan däremot försöka sabba lite för dem, göra en burn-out jämte deras bil i förhoppning om att det skvätter lite grus på lacken. Det är vad vi pysslar med i vårt jantelagssamhälle. [läses med ironi självfallet]
När ska vi börja bli tacksamma för det vi har och inte alltid vilja ha mer? Kanske måste vi som "Job" förlora allt innan vi kan börja inse att tillräckligt faktiskt var mer än tillräckligt.
Än mer kan man fråga sig om vädret någonsin är tillräckligt? Det kan vi inte påverka och ändå duger det aldrig åt oss. Vi är aldrig nöjda med det vi får. Vi som har allt gnäller om allt. Som bortskämda ungar värdesätter vi mycket alldeles för lite.
Griniga gamla gubbar på cykel måste kommentera surt och slänga ur sig ohyfs för att de tvingas dela gångbanan med en barnfamilj och deras barnvagn. Tänk vad svårt det måste vara för en sån surgubbe att använda cykelstyret. Är det för mycket begärt att önska lite civilvett och hyfs från våra i-lands medmänniskor? Är inte lyxen att kunna njuta av en cykeltur i det fina vädret tillräckligt?
Kanske är det så att vi inte kan vara riktigt glada just på grund av att vi har allt. Ohyfs, grinighet och att titta snett på andra tillhör kanske den där svenska jantelagsattityden? I jantelagen blir man provocerad av allt det som andra har och vi vill alltid ha mer. Av vad spelar ingen roll, bara det är mer. Grannen bygger om och har råd med en ny husvagn. Det är vårt frikort att snacka skit om dem och göra oss osams. Det vore ju synd att glädjas åt deras vägar. Sån't pysslar vi inte med i vårt ilands samhälle Sverige. Vi kan däremot försöka sabba lite för dem, göra en burn-out jämte deras bil i förhoppning om att det skvätter lite grus på lacken. Det är vad vi pysslar med i vårt jantelagssamhälle. [läses med ironi självfallet]
När ska vi börja bli tacksamma för det vi har och inte alltid vilja ha mer? Kanske måste vi som "Job" förlora allt innan vi kan börja inse att tillräckligt faktiskt var mer än tillräckligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar