Vi hade precis fikat klart. Jag dukade av bordet och vände mig mot diskbänken bara in några sekunder när William helt plötsligt började gråta. Jonathan skyndade snabbt bort från Willes sitter och såg så där skyldig ut som bara en 2-åring kan göra. Salivet och de djupa märkena i Williams panna och hjässa avslöjade med stora bokstäver vad som just hade hänt. Jag plockade upp Jonathan och bar bestämt tillbaka honom till "bebe", pekade på den röda pannan med de djupa tandavtrycken, berättade skarpt att man absolut inte får bita med tänderna på "bebe". Jag pekade på Jonathans tänder och sa "ajajaj, inte använda tänderna på bebe. Förstår du vad mamma säger?!".... en fråga som jag inte hade förväntat mig ett svar till men fick ändå: "naeh"
Man får ju inte börja skratta i en sådan situation, men det var inte långt ifrån att jag brast. Micke som stod bredvid fångade situationen och sa "berätta för honom igen då om han inte förstår". Så, vi drog samma visa igen för att förtydliga allvaret i det som hade hänt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar