1-2-3-...-12

I förmiddags fick jag ytterligare en överraskning över Jonathans upptagningsförmåga. Hans hjärna verkar fungera som så att information matas in varje dag... dröjer en stund, kanske timmar, eller några dagar, veckor... sen, färdigprocessat.... helt plötsligt kan han något vi inte hade en aning om att han hade snappat upp.

Vi lekte med hans mjuka klossar. Staplade och välte omkull, staplade och välte omkull. För Jonathans del är det spänningen att till sist få välta omkull det ostadiga tornet som är roligt. Han hjälpte dock till att stapla den vajande konstruktionen och var noggrann och försiktig. När det väl var färdiglekt och dags att plocka ihop igen så bad jag honom att hämta alla de utströdda klossarna. Han kom tillbaka med en kloss i handen och la den i klossfodralet och sa "ett", fortsatte sedan med nästa "två", och nästa "tre". Detta i sig är var ingen nyhet eftersom han kunnat dessa tre länge. Det jag inte visste var det som följde; "fyra, fem, sex, sju, åtta, ...tio, elva ,tolv". Uttalet var väl som en två-årings förutom elva och tolv. Jättebra uttal och jag satt bredvid med hakan i knät! Nummer nio försvann visserligen någon stans, men jag var fullkomligt "blown away". Jag blev så rörd att jag faktiskt fällde en tår och kastade mig på telefonen till Micke, som var på gymmet, och berättade om vår sons räknekunskaper. Vi hade ingen aning om att han hade snappat upp allt detta och pusslat ihop vad det för den delen betydde! Dora räknar ofta trappsteg och vänner och allt möjligt. Vi räknar också mycket med honom, och någonstans har det klickat i hans hjärna och ny kunskap formats. Hur som helst så var det ett stort ögonblick i livet.