När man drar ut den här storleken på sten ur sin 2 årings mun så fylls man av både panik, ilska, rädsla, ångest, skräck och listan fortsätter. Jag kan inte lita en sekund på att Jonathan låter stenar ligga på marken. Smaka på dem, det ska han göra oavsett storlek. I stort sett varje dag får jag plocka ut sten ur munnen på honom. Denna var helt klart den största hittills. Lite visste jag att han redan hade en mindre sten i munnen innanför denna, som han satte i halsen när jag skarpt kommenderade honom att spotta ut detta schabrak. Bråttom in med William från mitt knä till hallmattan och rusar tillbaka till en hostandes Jonathan som var röd i ansiktet och tårig i ögonen. Han hade fått ut båda stenarna och var nöjd, tills mamma började tillrättavisa stenätandet. Då blev han mindre glad. Minen ändrades något när mamma kom med nappen, dock fortfarande sur att ha blivit tillrättavisad. "Nu ska det där hålet pluggas igen" tänkte jag, "så att jag inte behöver bli skrämd till döds någe mer idag i alla fall". I morgon skall jag lära mig av min läxa och låta min stenätandes 2 åring ha napp så fort vi går ut. Tydligen kan nappen faktiskt fylla en livsviktig funktion på dagen. Vem kunde ha anat det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar