Idag fick vi besked från kommunen att vi beviljats dagisplats.....eller, förlåt, förskoleplats. Jag sökte via nätet för 1 & 1/2 vecka och redan idag kom beskedet att Jonathan fått plats och börjar den 17 september enl vår ansökan. Vi är jättenöjda och tacksamma att det gick vägen. Vi hade fått höra av många att vi dessvärre nog inte skulle få någon plats eftersom vi bara sökte 3 månader innan han skulle börja och alla platser redan skulle vara fyllda. Men, det Måste ha funnits en hand bakom detta i så fall eftersom vi fick vårt förstahandsalternativ. Tyvärr har vi hört i efterhand att föreståndaren inte gillas av pedagogerna och att många pedagoger under hennes ledning valt att lämna de förskolor hon har under sig och sökt annat. Hoppas att det trots det är en bra skola. Vi får helt enkelt vänta och se. Huvudsaken är att Jonathan fått en plats. Vi kan alltid söka nytt om det inte funkar.
Trots att jag är hemma med Wille så har vi på sista tiden känt ett behov att låta Jonathan få träffa och leka med andra barn i sin ålder. Han blir rastlös hemma. Eftersom jag också har Willes sovtider och amningstider att tänka på så kan vi inte alltid komma ut på det vis Jonathan skulle behöva. Ugh, vilka slitningar inombords. Det är klart att jag känner,"ingen kan ta hand om mina barn lika bra som jag kan", "Det är jag som känner dem bäst" osv. Sen, att våga lita på helt främmande människor med det allra mest värdefulla jag har i livet - Känns STORT. Att våga släppa taget. Eftersom vi väntat såååå länge på att få dessa små guldklimpar och nu är i den åldern då våra klockor snart tickat färdigt vad det gäller den saken så är man så oerhört medveten om livets sköra sidor. Jag vill inte, men vi måste. Förhoppningsvis är det ett sunt beslut att låta honom vara på förskola nu till hösten. Alla mammor går nog igenom den här ångesten och rädslan mer eller mindre. Vi har mycket att lära Jonathan innan den dagen kommer. En dag i taget så går det nog.
Trots att jag är hemma med Wille så har vi på sista tiden känt ett behov att låta Jonathan få träffa och leka med andra barn i sin ålder. Han blir rastlös hemma. Eftersom jag också har Willes sovtider och amningstider att tänka på så kan vi inte alltid komma ut på det vis Jonathan skulle behöva. Ugh, vilka slitningar inombords. Det är klart att jag känner,"ingen kan ta hand om mina barn lika bra som jag kan", "Det är jag som känner dem bäst" osv. Sen, att våga lita på helt främmande människor med det allra mest värdefulla jag har i livet - Känns STORT. Att våga släppa taget. Eftersom vi väntat såååå länge på att få dessa små guldklimpar och nu är i den åldern då våra klockor snart tickat färdigt vad det gäller den saken så är man så oerhört medveten om livets sköra sidor. Jag vill inte, men vi måste. Förhoppningsvis är det ett sunt beslut att låta honom vara på förskola nu till hösten. Alla mammor går nog igenom den här ångesten och rädslan mer eller mindre. Vi har mycket att lära Jonathan innan den dagen kommer. En dag i taget så går det nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar