2 bajsolyckor på 2 dagar

Igår morse, precis efter att jag ammat färdigt William, så kom Jonathan fram till oss i soffan och klappade konstigt med händerna. Jag kände hur den starka doften av bajs spred sig i rummen och upptäcker till min förfäran att Jonah har bajs över hela händerna. Han var precis i språng att åtgärda den kletiga situationen själv och sträckte sig mot soffan när jag i sista sekund fick tag på honom och sprang ut till badrummen med sonen under armen. Jag satte upp honom i knät, höll stadigt i de små armarna för att undvika nedkladdning och tog på vattnet. I samma sekund hör jag ett oroväckande bonk från vardagsrummet och sen ett illvrål från William. Ett sån't förtvivlat gallskrik som man någonsin kan tänka sig fyllde hela huset och när jag tittade ut från badrummet mot vardagsrummet ser jag William ligga på golvet. Oh nej, jag hade i all panikhast lagt ned lilla William på divanen och helt glömt att han i dagarna precis börjat komma underfund med hur man rullar från rygg till mage. Han hade på bara några sekunder lyckats rulla av divanen och slagit i golvet med ett pang. Jag släpper ifrån mig Jonathan, fortfarande bajsig om händerna, springer fram till William och plockar upp det storgråtandes barnet i min famn. Springer tillbaka till Jonathan, som tittar med stora ögon på sin mamma och storgråtandes lillebror, och får tag i hans arm. Där står jag med en nedbajsad och kladdig 2 årig i ena handen och en stortjutandes 3-månaders i andra armen och undrar VAD GÖR JAG? William skriker så högt att Jonathan också börjar gråta. Nu har jag två stortjutandes barn i mina armar. Det här reder jag inte ut själv tänker jag och börjar ropa på Maken som ligger på övervåningen och sover efter ett långt arbetspass dagen innan. Han kommer nerstormandes storögd och förvirrad. Jag ropar över allt vråltjut att det hänt en olycka och att han måste tvätta av Jonathans händer från allt bajs. Han tar hand om den kletiga situationen och jag försöker lugna William och utvärdera om han tagit någon skada från fallet av divanen. När allt väl lugnat ner sig så ringer jag 1177 och diskuterar läget. De rekommenderade att jag skulle åka upp till akuten för att få en bedöming av Williams skalle eftersom han är så liten. Vi gjorde så och tur nog konstaterades det att han var helt ok. Pust. Kan ju inte låta bli att klandra sig själv att han slog sig. Det var ju mitt beslut att lägga honom där i stället för på golvet. Och vad som är värst i situationen är att jag inte ens kommer ihåg att jag la honom där. Det gick så snabbt. Tänk hur illa det hade kunnat gå. Hur lär man sig som mamma att agera rätt rent instinktivt?

Idag hade Jonathan ingen ro att somna vid lunch. Han for som en duracellkanin och vråltjöt efter traktorn. Denna besatthet av traktorer har hållt i sig sen sprängningen. Han leker sprängare och traktor hela dagarna pip pip pip pip boooooom piiiiiiiiiiiiiip. Hur som helst, efter att det hade gått ett par timmar, fram och åter från sängen, så gav jag upp. Upp o lek igen. Efter mycket spring med en bil fram och tillbaka i hallen var ungen helt genomsvett och jag frågade om han ville bada. "babe" vrålade Jonathan glatt, öppnade dörren till badrummen och började arrangera fram badkaret in till dushen. Vi fixade ett bubbelbad och Jonathan tjatade förjust "bubbe bubbe bubbe" under tiden vattnet skummar upp en massa bubblor i badkaret. När det var färigt skuttade han i och började plaska och dricka bubblor. Jag satte mig som vanligt på toalettstolen och höll vakt, när lilla killen helt plötsligt lutar sig framåt i badkaret och blir ansträngd och röd i ansiktet. Oh nej, tänker jag. Behöver du bajsa, Jonathan, frågade jag. Jaaaaoooh, svarade Jonah. Ska du bajsa på pottan? Jaaaoooh. Precis i detta skede var Micke i hallen och jag bad honom att fort hämt pottan. Pottan anlände, men för sent. Ungen hade redan bajsat färdigt - i badet, och var på väg att börja leka med en liten kula som låg där bland bubblorna och guppade. Det är för sent sa jag, han har redan bajat. Jag tog en bit toapapper och skulle plocka upp den lilla guppande kulan... när jag till min förskräckelse skymtade något betydligt större i botten på baljan. Åh nej, han är lös i magen ropade jag och plockade snabbt upp barnet med en handduk omvirad runt hans stinkande kropp. Åh nej, inte en bajshistoria till. Hjälp, ropade jag och maken kom stormandes ytterligare än en gång. Han drog bort det bajsfyllda badkaret från dushen och fullt påklädd klev jag in i dushen med den dushrädda Jonathan stom vilt stretade emot och gapade för full hals. Jag blockerade utgången och satte på dushen. Tvålade in hela sonen som upptäckt att det trots allt inte var så dumt att dusha, speciellt inte när mamma också dushade - med kläderna på. Det slutade med att mamma fick decificera hela badrummet, medans pappa tog med sonen för en välbehövd tupplur. Hur det kommer gå med läggdags ikväll återstå att se eftersom hela den här dagen blivit upp och ned.