Blinka lilla stjärna

För bara 2 dagar sedan började Jonathan sjunga hela sången blinka lilla stjärna. Fram till den punkten hade han nynnat och sjungit på något obegripligt. Nåt han har hittat på, svarade Micke, när jag frågade vad Jonathan sjöng på för sång. Lite visste vi att det var blinka blinka som formades och till slut skulle komma fram. Igår när vi hade kalas och firade att William fyllt 1 så var Jonathan inte sen med att hålla konsert, om dock än lite blygt kanske. Tidigare på dagen lyckades Micke fånga ett av de mer privata konserttillfällena på film vilket känns ovärderligt. Gulligare blinka- version går inte att få tag på. Snart kan han sången med bravur och då är det ju för sent att föreviga just de här stapplande ögonblicken.

Kul med kusinerna

Så har då annandag jul passerat. Vi åkte iväg tidigt i förmiddags för att spendera dagen hos min bror med familj. Vi har inte haft tillfälle att se deras nya hus tidigare så det var jätteroligt att vi kunde ta denna dag till det. Det var också ett halvår sedan lite drygt som barnen träffade sina kusiner Johan och Emma, så det var speciellt värdefullt. Att ett halvår har så stor betydelse. Jonathans kommunikationsförmåga har ju tagit fart under det här halvåret så från att inte alls kunna uttrycka sig till att busa omkring och prata meningar och göra sig förstådd. Jag började förbereda Jonathan för ett par dagar sedan att vi skulle åka för att hälsa på Johan och Emma. Det är märkligt vad han nu kommer ihåg vad man pratar om från den ena dagen till den andra och det är tydligt att han sätter ihop samband. Vad tänker jag på då specifikt? Jo, efter att vi hade åkt nån timma så var vi tvugna att stanna för att trösta Wille som inte gillade läget utan skrek för full hals. Jonathan satt tålmodigt och väntade tills han också tröttnade på atg sitta stilla. Han började gnälla, skakade på huvet och sa "inte åka kusinen". Den här långa bilfärden tycktes tydligen aldrig ta slut så enligt hans tanke så innebar träffa kusinerna bara mer sitta stilla, och han hade helt enkelt fått nog.

Väl framme dock så var det ju jätteskoj att få leka. Orden kusiner/kusinen hade etsat sig fast hos Jonah, men namnen var dock svårare att komma ihåg. Vid ett tillfälle kom Jonathan ut från Johans rum och fram till oss vuxna med frågan "heter kusinen?"

Johan som annars har mycket spring och lek i benen hade tröttnat på sin 5år yngre kusin och hade satt sig vid köksbordet. Jonathan som hade roligare än någonsin poppade fram huvuder framför Johan och sa "hallååå kusinen, lääka. Kom lääka jag." så tog han Johans hand och drog Johan till benen och med sig in i Johans rum igen. Vid flera tillfällen försökte Johan springa ifrån Jonathan, som bara såg det som ytterligare en skojig lek och sprang glatt runt runt runt, samtidigt som han gapskrattade. Kanske låter som om Johan inte var snäll som försökte springa ifrån; men vi var där i 9 timmar och Johan var jätteduktig med Jonathan under hela tiden. Emma också självfallet, men det var Johan som hade fått en liten svans och beundrare för dagen.

I bilen hem, efter att vi precis lämnat deras familj och deras jättefina hus, kläckte Jonathan ur sig "rolig pojke kusinen!" Vi har aldrig sett honom interagera och prata så mycket med andra barn.
Dagen har varit hel-lyckad. Nu mer än någonsin önskar vi att de bodde närmare än dessa 3 långa timmars bilfärd.

Charmtroll

Idag var en lek och slappardag. Alla nya leksaker från tomten har varit i fullt bruk sen i morse. Redan kl 00:32 hittade vi Jonathan på golvet i sovrummet, i mörkret, lekandes med sin nya bil-lastare. Micke och jag skulle just till att avnjuta en var sin sen kvällsmacka efter en för övrigt hel-lyckad julafton med mor och farföräldrarna, när jag tyckte det dunsade till från övervåningen. Jonathan är uppe sa jag till Micke som inte trodde mig utan hävdade att han bara vände sig i sängen. Naeh sa jag, ja måste kolla. Jag smög tyst för att inte väcka grabbarna ifall jag hade fel ändå. Jag öppnade dörren och mycket riktigt, där satt vår 2 & 1/2 åring lekandes. Jag lyfte tillbaka honom i sängen och förklarade att vi fortfarande hade 8 timmar kvar att sova innan vi fick gå upp och leka. Jonathan höll med men sa att han var hungrig så jag gick ner och tog fram en yoghurt som Micke tog med sig upp till Jonathan. Inom kort hade han somnat om.

Nu på sena eftermiddagen tog Micke med sig Jonathan till Ica. I affären fick han dra sin egna lilla kundvagn och hade ett mycket specifikt önskemål om vad som skulle packas i vagnen. Ha ville packa Alla Risifrutti affären hade på hyllan. Alla, frågade Micke. Jaoh, alla svarade Jonathan med det största och allra mest övertygande leendet. :-)

Jonathans ordsammansättning har nu ökat till 5 ord korrekt sammansatta. "gå ut och gräva snö".
Denna mening kläckte han ur sig fm den 23 dec.

Mamor, Babbe, Lill Kutt, Komma, Kakka Jöggö och Husshuss

Jodå, Jonathans alldeles egna uttal för farmor, bamse, lille skutt, skalman, katten jansson och husmusen. En sådan gullig sak är väl värt att dokumentera för framtiden.

Kraften bakom marknadsföring mot barn

Igår kväll fick Jonathan en leksakskatalog av farmor. Den blev snabbt populär och han satt vid bordet, i soffan och låg på skötbordet och bläddrade i sin katalog. Katalogen har skickats ut av ett leksaksbolag till hemmen nu inför jul till just för att man kan få idéer till vad man kan köpa i julklapp till sina barn.... trodde jag ja. I förmiddags blev vi varse varför dessa kataloger skickas ut.

Jonathan hade suttit i fåtöljen och bläddrat och tittat när han plötsligt reser på sig, går ut i köket och hämtar en sax ur kökslådan. Detta är första gången han själv hämtar en sax från en låda. Micke hann stoppa Jonathan och la tillbaka saxen. Jonathan gick då och hämtade katalogen och kom fram till mig, visade med handen att han ville ha ut bilden och sa "sissa ut".- Jaha, svarade jag, du vill att mamma ska hjälpa dig klippa ut bilden. "Jaaoh" svarade Jonathan, halvgråtandes, halvskrattandes. Jag hämtade saxen och klippte ut räserbilen ur katalogen, medans Jonathan fnittrade och skrattade exalterat. Jag gav bilden till Jonathan som blev.... förtvivlad. Vad nu då?! "Bilen", tjöt han, och försökte greppa om räserbilen med handen och dra ut den ur bilden. Åhhh, Micke, han trodde att själva bilen kunde komma ut ur bilden, sa jag till Micke som tittade med medlidande på Jonathan. Jag försökte förklara för Jonathan att det bara var en bild av en bil och att man var tvungen att åka till affären och handla bilen för att kunna leka med den hemma. "Lalla bilen", svarade Jonathan, fortfarande ledsen att han inte kunde leka med räserbilen på bilden. Den här scenen med gråt och upprördhet forsatte i alla fall en halvtimme med olika fordon från katalogen tills vi var på vippen att åka och handla en bil till Jonah. Det är just en sådan här situation leksaksföretaget vill skapa, sa Micke. De har verkligen "lyckats" med sitt syfte.

Williams viktiga datum

Det händer saker så fort nu så jag känner att jag vill få ner några viktiga datum gällande Williams utveckling.

1) Dan innan han fyllde 8 månader (28/9) ställde han sig upp helt själv för första gången med hjälp av vardagsrumssoffan.

2) 3 dagar efter han fyllde 8 månader 1/10 lossnade krypandet framåt. Fram tills dess ålade han sig framåt, eller snarare drog sig framåt genom att ligga på mage, dra med händerna och skjuta på med fötterna. Oftast bara högerfoten och vänster stod rakt upp i luften.

3) 1/11 tog han sina två första alldeles egna steg framåt på flit.

4) 5/11 vinkade med avsikt för första gången, åt farmor och farfar när de skulle gå. (höger hand)

Spännande utveckling

Det är verkligen hur coolt som helst att på så nära håll få se utvecklingen hos våra barn. Varje dag händer det något nytt och fascinerande. Det är ofta jag fylls av absolut förundran över de utvecklingssteg som kan ha tagits från den ena dagen till den andra. Mycket som händer i deras hjärnor och kroppar när de sover.

I princip varje kväll avslutar Micke och jag med att berätta om något händelserikt från dagen med barnen för varandra. Det är inget planerat utan mer ett behov att få dela med sig av sin upplevelse. Och, inte att förneka så är det ju skönt att få somna med ett leende på läpparna och en oändlig tacksamhet i hjärtat för de två små liv som vi blivit anförtrodda att ta hand om.

När man tänker ett steg längre så var det ju ändå bara ett "ögonblick" sen man själv var i den åldern och gick igenom samma utveckling som våra grabbar nu går igenom. Hur upplevde våra föräldrar den tiden? Reflekterade de över deras små barn på samma sätt som vi gör? Eller var det annorlunda för 40-talisterna? Här om dagen frågade jag pappa på skoj "var världen svart-vit när du växte upp?". Det var en annan tid, ett annat förhållningssätt, en annan förväntan på tillvaron och samhället. Världen var kanske lite mera "svart-vit" då.

Vad gäller utveckling så var jag på BVC med Wille igår. Han mätte 76 lång, vilket är genomsnittslängden för en 12-månaders bebe. Han blev ju 9 mån nu den 29 e.  Vikten kommer jag inte ihåg just nu men låg runt 9,8 kg.