Första kompisen

Idag har vi hälsat på hos Williams kompis Emelie, snart 8 månader. Det är hur mysigt som helst att se barnen interagera med varandra. Deras sociala samspel har redan börjat trots den ringa åldern, 5 & 1/2 månad, 8 månader och drygt 2 år. Det är väldigt roligt att se hur mycket vi faktiskt lär oss gällande beteende redan i den tidiga ålder. De upptäcker andra små personer i samma storlek som dem själva. Jonathan visste direkt att även Emelie var en liten "bebe". Han gick fram och pekade och sa "bebe". "Bra Jonathan", svarade jag, "Hon är också en bebe precis som William. Hon heter Emelie." "Kan du säga Emelie?" Jonathans klassiska "ummumm" kom som svar.

Jonathans nyfikna 2 års ålder kan vara lite omständig att ha med när man hembjuden till folk så här. Det blir ju inte direkt att vi båda kan sitta ned och äta och fika i lugn och ro, utan det är ett konstant spring efter sonen som ger sig iväg på att upptäcka allt. Vid ett tillfälle var vi tvungna att ge honom en time-out, vilket han hanterade jättebra. Samtidigt får vi inte glömma bort att inte åsamka Jonathan en känsla av skam när man säger till och ger offentlig time-out så här. Det är en fin balansgång. Känner ibland att jag nog kan tänka mig lite extra för gällande tonen jag använder. Man vill att han ska veta vad som gäller utan att bli sårad. Men, säga till och sätta gränser det måste man. Kärleksfullt men bestämt. Det mår alla i familjen bäst av på sikt.



Mysig dagsutflykt till solig båthamn

Den här sommaren har varit katastrofalt dålig vad gäller fint väder. Så mycket rusk och kallt och bara en massa moln så långt ögat kan se. Badvänligt vatten i sjöarna har det ännu inte hunnit bli enligt min åsikt. Alldeles för kallt.

Så vad gör man då när det bara är regn och rusk? Jo, då tittar man på en satelitbild för att se var det tänkbart kan finnas en lucka i regnet och kanske en gnutta sol. Weatherwatch är också en bra sida att checka av via mobilen för att hitta soligaste staden att befinna sig i.

Just den här dagen bestämde vi oss för att vi var reält trötta på alla mörka moln och begav oss ut med lilla familjen tight inpackade i bilen för att jaga rätt på solen. Vi åkte och åkte och åkte, alldeles för länge tyckte Jonathan som började få myror i benen, och kom till slut fram till en härligt solig lucka i den annars så grå och regniga dagen. När vi svängde in på en parkering nära båthamnen så fick vi en glad överraskning, farmor och farfar dök upp precis då. De var på väg hem från en veckas semester och hade på vägen blivit informerade av Micke att vi hittat solen och var på väg dit. Jonathan strålade själv upp som solen när han fick se farfar och farmor. Han tog snabbt farfars hand och begav sig iväg med farfar på släp för att upptäcka allt spännande på bryggorna.

Under våren har farfar och farmor övat med Jonathan på att kasta sten i vattenfyllda diken. Det har funnits ett speciellt ställe på vägen till och från lekplatsen som varit speciellt "plumps"-vänligt. Men, det här "diket" vid de här bryggorna var ju betydligt större och med massor av vatten "i". Jonathan tyckte det var så enormt roligt att plumpsa stenar i vattnet att när det väl var dags att äta så blev han bestört. Vi störde ju honom och farfar mitt i den bästa leken, och det var inte populärt. De fick allt ta en runda till när maten väl var intagen.

Kvällen kom alldeles för snabbt och när solen gick i moln så blev det kallt. Dags att bege sig hem igen. Tack och lov för en rymlig bagagelucka för den fick primitivt fungera som skötbord och blöjbytesstation inför resan hem. Med torra, mätta, färdiglekta och belåtna barn begav vi oss hem. Väl på uppfarten utanför huset, vände sig Jonathan övertrött och tittade ut genom rutan. Han sken upp, fnissade och utbrast: "heeemmaaa!"

5 mån + 10 dagar, = Mätning, vägning, sprutor

I måndags var det dags för mätning, vägning och andra uppsättningen sprutor för lillkillen William. 8500 gr och 71 lång. Växer jättebra. BVC sköterskan sa att han ligger 1 och 1/2 kurva över snitt på längt, 1 kurva över snitt på vikt och på snittkurvan med huvudomfång.

Sprutorna togs i vardera lår. De togs samtidigt av två sköterskor för att minimera stick-tiden vilket var tacksamt. Han grät i ett andetag och när det var över så hade han glömt att det gjorde ont. Jätteskönt för honom. Dagarna efter var han lite tröttare än vanligt och sov mer men annars fick han ingen feber denna gång heller.

1-2-3-...-12

I förmiddags fick jag ytterligare en överraskning över Jonathans upptagningsförmåga. Hans hjärna verkar fungera som så att information matas in varje dag... dröjer en stund, kanske timmar, eller några dagar, veckor... sen, färdigprocessat.... helt plötsligt kan han något vi inte hade en aning om att han hade snappat upp.

Vi lekte med hans mjuka klossar. Staplade och välte omkull, staplade och välte omkull. För Jonathans del är det spänningen att till sist få välta omkull det ostadiga tornet som är roligt. Han hjälpte dock till att stapla den vajande konstruktionen och var noggrann och försiktig. När det väl var färdiglekt och dags att plocka ihop igen så bad jag honom att hämta alla de utströdda klossarna. Han kom tillbaka med en kloss i handen och la den i klossfodralet och sa "ett", fortsatte sedan med nästa "två", och nästa "tre". Detta i sig är var ingen nyhet eftersom han kunnat dessa tre länge. Det jag inte visste var det som följde; "fyra, fem, sex, sju, åtta, ...tio, elva ,tolv". Uttalet var väl som en två-årings förutom elva och tolv. Jättebra uttal och jag satt bredvid med hakan i knät! Nummer nio försvann visserligen någon stans, men jag var fullkomligt "blown away". Jag blev så rörd att jag faktiskt fällde en tår och kastade mig på telefonen till Micke, som var på gymmet, och berättade om vår sons räknekunskaper. Vi hade ingen aning om att han hade snappat upp allt detta och pusslat ihop vad det för den delen betydde! Dora räknar ofta trappsteg och vänner och allt möjligt. Vi räknar också mycket med honom, och någonstans har det klickat i hans hjärna och ny kunskap formats. Hur som helst så var det ett stort ögonblick i livet.

Glädjas av nuet

Vem man än är, hur mycket pengar man än har, hur känd man än är, vilket yrke man än har, och vad man än gör så kan man inte förhindra det. Det händer vare sig jag vill eller inte. Jag tycker det är svårt att greppa och fullkomligt omöjligt att förstå sig på. Det jag pratar om är tid. Tiden går, livet passerar, vi blir äldre och våra barn växer upp. Oundvikligt. Så är det bara. Om vi har tur.
I söndags var vi på 16-års kalas för min kusindotter Linnéa. Jag bodde utomlands när hon föddes och träffade henne första gången för hon var 6 år gammal. Nu är hon 16. Igår fick jag se en bild på Linnéa som 1-dags bebis och det var då det slog mig "åh nej, mina barn är snart tonåringar!" "jag vill inte!" "stopp, stanna, vänta!". Men hur mycket jag än protesterar så händer det ändå varje dag. De blir äldre. Jag blir äldre.
Jag längtar efter att få se nästa fas i mina söner utveckling, och samtidigt vill jag inte att de ska växa upp. Ta William tex; idag med sina dryga 5 månader och den gulligaste Lilla pussgurka man kan tänka sig som fullkomligt spricker upp av glädje så fort man bara tittar på honom; i morgon 15 år, målbrottet, moppe, tjejer, alkohol.... "åh nej, stopp, stanna, vänta, jag vill inte". Vi har så mycket att lära dem innan dess.
Så, jag går tillbaka till idag, tar en dag i taget, och framför allt: glädjs av nuet. Och på tal om nuet så är det i skrivande stund mitt i natten. Hög tid att sova med andra ord för snart är det dags att amma igen - vilket jag ska se till att glädjas av.

Stenigt Värre

När man drar ut den här storleken på sten ur sin 2 årings mun så fylls man av både panik, ilska, rädsla, ångest, skräck och listan fortsätter. Jag kan inte lita en sekund på att Jonathan låter stenar ligga på marken. Smaka på dem, det ska han göra oavsett storlek. I stort sett varje dag får jag plocka ut sten ur munnen på honom. Denna var helt klart den största hittills. Lite visste jag att han redan hade en mindre sten i munnen innanför denna, som han satte i halsen när jag skarpt kommenderade honom att spotta ut detta schabrak. Bråttom in med William från mitt knä till hallmattan och rusar tillbaka till en hostandes Jonathan som var röd i ansiktet och tårig i ögonen. Han hade fått ut båda stenarna och var nöjd, tills mamma började tillrättavisa stenätandet. Då blev han mindre glad. Minen ändrades något när mamma kom med nappen, dock fortfarande sur att ha blivit tillrättavisad. "Nu ska det där hålet pluggas igen" tänkte jag, "så att jag inte behöver bli skrämd till döds någe mer idag i alla fall". I morgon skall jag lära mig av min läxa och låta min stenätandes 2 åring ha napp så fort vi går ut. Tydligen kan nappen faktiskt fylla en livsviktig funktion på dagen. Vem kunde ha anat det?

Krypförmåga

William, 5 månader och drygt 1 vecka, ligger absolut inte stilla. Inte ens när han sover. Han har hittat sitt sätt att ta sig fram. Nästan krypandes på ett snurr och krål liknande sätt. Han är bestämd att ta sig dit han vill och här om dagen efter att jag lagt ned honom på mattan i vardagsrummet låg han helt plötsligt på rygg i köket. "men" utbrast jag "hur tog du dig dit??" Varje dag förbättras motoriken och det kommer nog inte dröja länge förrän han kryper.